Efter ett år och fyra månader är det dags att säga hej då till lilla Kanebo. Hon har gjort otroliga framsteg och förgyllt vår vardag med sin härliga personlighet. När hon kom hem till oss så sa Kattstallet att det här är en av de tuffaste fallen de haft på länge och hon behövde tålmodiga människor i sin närhet för att kunna krypa ur sitt skal. Hurvida vi har gjort tillräckligt, eller om vi kunde gjort mer låter jag bli att fundera på men det jag vet är att Kanebo har lärt sig uppskatta människors sällskap och jag tror att hon innerst inne inte vill vara rädd och nervös.

Jag är väldigt glad att vi har haft möjligheten att lära känna Kanebo, hon har mycket integritet och hennes väg till att bli social har varit spännande att följa och att vara en del av. Nu hoppas vi på det bästa och önskar innerligt att någon kan se den underbara lilla dam som vi har haft äran att lära känna. Hon kanske inte verkar så social på Kattstallet, men om hon får vara i en trygg hemmamiljö så är jag övertygad om att hon kommer visa sig från sin bästa sida väldigt kvickt.

Kanebo var inte helt glad på oss när vi stängde in henne i transportburen, men jag är ändå ganska nöjd med hur hon betedde sig när vi väl var på stallet. Jag är helt övertygad om att om hon bara får ta det lugnt och lära känna de andra kissarna och förstå rutinerna så kommer hon våga visa vilken modig och gosig katt hon kan vara.

Så länge ingen försöker närma sig frammifrån och klappa på huvudet så kommer hon så småningom våga ta emot mutor och bli klappad på rumpan. Hon är ju inte riktigt som andra katter nämligen =)

Så härmed säger vi Hej då till lilla taxkatten och önskar henne all lycka och hoppas att hon får ett hem som älskar henne för alla hennes små egenheter.

/Anna

Idag när Martin var hemma så var katterna som vanligt ganska gosiga. Inget ovanligt med det egentligen. Numera får han klappa Esmeralda under magen och i stora drag öva "lyftgreppet", men inte lyfta. Det är fortfarande för läskigt. Kanebo blir gärna klappad på huvudet och jag får sitta länge bredvid henne på huk och klappa.

Men idag hade de tydligen också bestämt sig för att det gick bra att gosa med varandra. Esmeralda har nog velat det länge men Kanebo är inte så väldigt kelig på det sättet. Som tur var så är Martin snabb med kameran ibland så att det hela förevigades på film. Annars hade jag nog knappt trott honom!!!

Det ser ut som om de kokar ihop något bus, och det hela måste hållas hemligt för våra lyssnande öron...    

   Visk visk, mummel mummel..

   Bus..? Nej inte vi inte.. Skulle aldrig falla oss in.. Vad får dig att tro det

Stora framsteg är det i alla fall, trott eller ej, för Kanebo har egentligen aldrig tillåtit Esmeralda så nära på det viset om det inte är i samband med matning..

/Anna

Till vardags så lunkar liksom livet på, jag matar på morgonen och Martin på kvällen. Jag fixar kattlådan och Esmeralda tittar på. Martin mutar kissarna med leverpastej, och de båda svansar runt och är glada.

Men så en dag så tar vi båda ett steg tillbaka och säger, "men inte brukar väl Kanebo göra så där, och visst har Esmeralda blivit mer så här..."

Allt som oftast glömmer vi bort att även de små stegen är viktiga. Att vi kan sitta på huk och klappa Kanebo är STORT, men att Esmeralda inte sprang lika snabbt förbi mig när jag stod i hallen är viktigt det med. Båda katterna har på senaste tiden gjort gansksa stora små framsteg när vi tar oss lite tid att observera dem.

Kanebo till exempel, hon sitter ned på rumpan alldeles bredvid mig när jag ska göra frukost. Förut satt hon också på rumpan, men alltid under köksbordet. Nu kan hon sitta och kolla upp på mig och nästan tigga, men på ett väldigt nobelt sätt.. (Hon är ju trots allt en dam..)

Hon sitter kvar i samma ställning även när vi går därifrån och när vi kommer tillbaka. Jag har en känsla av att hon är mindre nervös nu. Soffan funkar som vanligt inte för klappar, i alla fall inte om hon själv är i den.

Om Esmeralda kommer och vill ligga i soffan så är det ok om hon ligger nära, de behöver inte ha en hel sofflängd mellan sig.

När jag ska gå till jobbet på morgonen har det hänt ganska ofta att Kanebo kommer smygandes och vill gosa när jag står med ytterkläderna på. Då är det svårt att komma iväg vill jag lova.

Esmeralda springer som vanligt snabbt förbi när vi närmar oss på fel ställe, tex hallen eller dörren till köket, men hon är inte lika snabb nu som för en månad sedan.

Hon kommer ut på balkongen när vi är där och har inget emot att bli klappad när hon ligger på balkongstolen och vilar. Det var alldeles omöjligt förut.

Esmerlada är ju "Martins katt", dvs hon har tytt sig till honom mer än mig, så han har kunnat lyfta upp henne i knät en snabbis, men hon hoppade därifrån ganska omedelbart. Jag har fått hålla handen under hennes mage när jag klappat, men det är inte dåligt det heller.

Båda kissarna sitter innanför dörren och väntar när vi kommer hem på kvällen, även det är ganska nytt. De springer genast iväg när dörren öppnas, men de är där båda två och snart så kommer de nog sitta kvar för att få en snabb blick ut i trapphusets läskiga ekande värld.

/Sommarhälsningar från balkongen