Varje kväll är Esmeralda så hoppfull... Men regler är regler och hon får vänta tills det är dags för oss att äta. Annars sitter hon bara och tigger vid middagsbordet och undrar varför vi äter utan henne..

Så här ser det ut när hon är som mest otålig och inte förstår varför vi inte står vid spisen och fixar..

(Ni får ursäkta ljudkvalitén..)

/Anna

Esmerlada och jag har för det mesta en stund på morgonen för oss själva innan Martin vaknar. Vi har vår invanda rutin för hur allt går till. För det mesta innebär det att hon svansar runt framför mina fötter från den stund då de landar på golvet bredvid sängen, och gör mig uppmärkssam på att det borde vara dags för frukost snart.

Det som är lite roligt är att hon har samma röstläge på jamandet som jag har på mitt pratande i de olika rummen. Om jag är i sovrummet så vill jag inte väcka Martin, så då pratar jag med henne med viskninar. (Jag pratar alltid med våra jourhemskatter, oavsett om de är skygga och ligget under tv-bänken eller om de ligger i mitt knä och vill gosa)

Hur som helst, Esmeralda svarar då med att jama tyst tillbaka. Sedan går vi in i badrummet och då är det ok att prata lite högre, så då blir jamandet lite mer intensivt och ljudligare. När vi sedan tassar tillbaka till sovrummet så sänker vi båda rösten, för att sedan gå till köket och förbereda frukosten, och då finns det inga restriktioner längre, då är det ok att jama med full styrka. Då pratar även jag med normalt tonläge, men tyvärr brukar konversationen ta slut ganska precis när första matbiten landar i matskålen.

Vi lyckades ta lite bilder på när Esmeralda gjorde ett av sina hittills ganska ovanliga och kortvariga, men ändå intensiva gosbesök i soffan.

Ibland så.. Då är det ok att komma fram och ligga nära för en kort session av klapp och kel. Hon tröttnar dock ganska fort och går och lägger sig på sin filt i änden av soffan, där klappar bara får ske ibland och inte för länge, då går hon demonstrativt därifrån.. Hon har åsikter den lilla damen.. =)

       Lite skönt är det ju...

/Anna