Pishi har lärt sig hur hon ska göra för att få komma ut på balkongen. Hon ställer sig vid dörren och stirrar. Sesam öppna dig, fast på kattspråk.. =)

Hon har inte varit ute så mycket på sistonne, för vi har inte haft tid plus att det är så kallt ute nu så vi drar oss för att öppna. Det betyder att hon inte fått uppleva snön, förrens igår, när vi draperade oss i filtar och öppnade..

Det var lite som Bambi, förutom halkandet.. Hon viftade hysteriskt med baktassarna och stod så bredbent det bara gick (vi förstår inte riktigt vad hon vann på det, men det var så hon gjorde) och efter en vända upp på balkongbordet och en del kikande på skatorna så kom hon inspringande igen. Hon lämnade små tassavtryck i hela köket för på vägen från blöta balkongen till varma köket passerade hon kattlådan..

Så idag tänkte jag att hon kanske ville ut igen, det snöar just nu och det kan ju vara roligt att jaga snöflingor och så. Men neeehe nej.. inte snö ínte.. då sitter jag hellre hääär och kollar ut genom förnstret..

Hon var nyfiken, men det tog slut vid dörren. Sedan for hon in till köket igen och kurade ihop sig på stolsdynan. Det känns ganska bra, för då behöver vi inte ha dörren öppen så mycket i vinter. I alla fall inga långa stunder.

Watson har börjat röra mer på sig, han kommer fram när jag inte är hemma och traskar runt i lägenheten. Men skulle man försöka prata med honom, då far han hals över huvud in i närmaste gömställe och rider ut stormen..

Så länge vi rör oss så ligger han i tryggt förvar på sin kudde i bokhyllan. Men han sticker ut huvudet ibland för att se vad som händer. =)

Snart så..

/Anna

Vi har fått oss en liten tennisspelare i huset. Hon heter Pishi Becker och är proffs på att smasha torrfoder rakt in i väggen och sedan jaga efter dem runt hela lägenheten. Alla katter vi har haft hittills har anammat morgonleken på ett eller annat sätt, men ingen har tagit den till sig så fort som Pishi. På två dagar så var hon med på banan och utvecklade leken på sitt eget vis.

Smulan som vi hade här hemma  vintern 2008-2009 var i och för sig en riktig hejare på att gömma sig bakom allt (dörrposter, pizzakartonger, Martins ben..) för att huvudstupa kasta sig på matbitarna när de kom flygande. Jessie var så matglad att när leken var slut brukade han klämma i med ett riktigt ledset och besviket jam för att poinera att han inte var så glad och nog kunde äta lite till. Men ingen av dem har förstått leken så fort som Pishi. Första tiden med Kanebo så sprang hon ikapp matbiten och sedan flydde hon huvudstupa ut i vardagsrummet, för att sedan återvända och göra om det hela igen.

Pishi sitter och väntar, hon ser att jag har något i handen, och när jag kastar så far hon upp som ett skott och tar en dubbeltass-sving och drämmer till matbiten så att den flyger iväg åt valfritt håll. Oftast tjongar den in i dörren eller spisen för att sedan studsa ut i hallen. Då flyger hon efter och stoppar den med tassen innan hon kollar sig omkring för att se att ingen annan kanske skulle ha hunnit ikapp och ska sno den av henne. Sen sätter hon i sig den med glupsk apiti. Jag hör knappt ens att hon tuggar. Ibland tror jag bara att hon sväljer den hel.

Jag vet inte riktigt vem hon tror ska komma och ta maten av henne, för Watson ligger alltid och trycker på sin vanliga plats när jag är hemma. Är jag borta, men Martin är hemma och sitter och jobbar, då kan han komma fram även på dagen och spankulera runt i lägenheten och kolla ut genom fönstret. Pishi förljer då hans varenda rörelse och vill sååå gärna vara nära och gosa. Men som sagt, detta är bara något som sker när inte jag är hemma, Det är väl för läskigt med två människor i lägenheten samtidigt.

Pishi har hittat sin favoritplats i vardagsrummet på kvällstid, när vi sitter och kollar på tv. Då ligger hon ovanpå tv-bordet och myser och kollar då och då upp på skärmen och ser vad som händer. Annars så ligger hon och kollar in vad vi gör och om det kanske kommer en liten röd laserprick flygandes någon stanns... =)

En sötnos är hon i alla fall.

Fler bilder kommer på Watson när han behagar visa sig samtidigt som kameran är tillgänglig.

/Anna

Det kan vara så att jag har kommit på lösningen på gåtan till varför Watson jamar i tid och otid. I morse när jag var i köket så hörde jag en duns. Sedan började Watson prata med mig.. Så jag gick ut till vardagsrummet för att se efter vad han ville, och då såg jag att Pishi hade haft ner blomkrukan igen. Denna gång var det bara innerkrukan av plast som for i golvet, men det var jord lite överallt. 

Så jag frågade Watson om det var det han hade sagt förut och han svarade - "Elementärt min kära jourmatte - elementärt"

/Anna

Nu har Pishi och Watson varit hos oss i en vecka. Det gick ganska fort för Pishi att släppa på rädslan. Hon gillar inte när vi rör oss runt i lägenheten, men så fort vi sitter ned eller står och lagar mat så kommer hon fram och kollar in läget eller hittar någonting att leka med. Allt går att leka med. Även gamla olivkärnor som ligger kvar på en odiskad tallrik sen kvällen innan. (olivkärnor är väldigt obekväma att trampa på kan jag lova, jag har testat)

Watson ligger mest och gömmer sig. Han har en favoritplats i en hylla som han bara låter Pishi besöka. När vi kommer och försöker umgås så blir han lite nervös och trycker sig så långt in han bara kan. Men vi har fått klappa utan morr och fräs så det är bara en tidsfråga innan han kommer ut och börjar kolla in läget.

Vi hör honom däremot på nätterna ibland. Det varierar lite, men oftast så drar han igång en operett lagom tills klockan blivit halv tre på natten. Från början trodde jag att han gjort sig illa eller satt fast någon stanns, så jag rusade upp för att kolla efter. Men det visar sig alltid att han mest bara traskar runt och jamar. Vi har gjort i ordning så att han ska kunna hoppa upp på hatthyllan om han vill ligga högt, men hittills har vi inte sett att han använder den.

Idag har Pishi fått testa på att gå ut på balkongen. Det var lite vad man i datatermer skulle kallat "input overload". Hon var så tokigt nyfiken/nervös/spänd/förtjust/frusen/uppjagad/exalterad så hon inte riktigt visste var hon skulle ta vägen. Men hon hittade raskt upp på bordet där ute och satte sig och kollade på skatorna. Det kommer nog bli en favorit framöver. Synd att det är så kallt ute bara.

Igårkväll så hjälpte duktiga Pishi mig att sticka. Eller, hjälpte - stjälpte, beror på hur man ser det. Men hon var väldigt söt i all fall när hon trodde hon hade fått tag på garnet och satte av, bara för att efter en meter tvärnita för att jag höll i andra änden av nystanet. Jag lyckades få lite bilder. Hon är en sötnos!!

Nu springer hon runt i lägenheten och undersöker varenda liten sak som ligger på golvet. Kanske letar hon efter den lilla röda laserplutten som var så rolig igår. Den får nog komma fram till kvällen igen =)

/Anna

Om någon skulle komma hem till oss på besök skulle den inte tro på oss när vi sa att vi har två katter, varav den ena är ganska stor.

För att personen skulle tro oss skulle vi få göra som när man spårar vilda djur i naturen, man skulle leta efter spår. Och spår finns det många av.

Det mest uppenbara är så klart kattlådan med "spillningen". Ett tydligt tecken på att det finns djur i närheten.

Vidare skulle man se att maten ha blivit nafsad på i köket, dock kan man konstatera att det inte rör sig om några hungriga bergslejon direkt.

Efter det skulle man kanske bege sig till vardagsrummet och se högen av kattleksaker som fortfarande ligger orörd på golvet.

Sen kommer de absolut tydligaste tecknen av dem alla.. de snedvridna lamporna på väggen, tavlan som lyckligtvis nog inte ramlade ner, blomkrukan i krash på golvet...

Vi hade fått höra att Watson gillade att ligga högt, men att han skulle försöka ta sig upp på hyllan 1,60 m över soffan - via lampan och tavlan, och med klorna djupt in i tapeten - det visste vi inte.

Tja, såklart så såg de ju helt oskyldiga ut när vi konfronterade dem med bevisen, men vem vet, det kanske var ett bergslejon som kom in i lägenheten och orskade mer kaos än alla de nio tidigare katterna tillsammans har lyckats med.

Just nu ser de ju helt oskyldiga ut..

Fortsättning följer...

/Anna