Nu har det gått en vecka sedan vi lämande tillbaka lill-Pishi, och Watson har slutat gå runt och jama på nätterna. Han har blivit lite mer tillbakadragen eftersom hon inte är här och får fart på honom, men inte så mycket som jag hade trott. Han kommer in i köket på morgonen innan jag satt mig ned, och han är väldigt sugen på att jag ska leka med honom då. Det är inte riktigt lika bra fart på honom som på Pishi, men han har börjat få kläm på det nu när hon inte är ivägen och tar hans matbitar hela tiden.

Det är fortfarande väldigt läskigt när vi går runt i lägenheten, men han visar när han vill ut på balkongen och sitter där en stund varje kväll om det inte regnar eller är för kallt. Ibland kommer han fram och lägger sig mitt på golvet och visar upp sin lurviga mage, men bara tills vi tittar på honom, då blir det läskigt igen och han retirerar till sina gömmor. Men jag har ändå en känsla av att han snart kommer slappna av för han verkar ganska nyfiken ibland och kommer fram så långt att han ligger under kontorsstolen och kikar på oss när vi går runt. 

Snart så kan han kanske sträcka sig till att våga sitta kvar i fönstret när vi kommer in i vardagsrummet.. =)

Lite glada nyheter från Kattstallet!!

Jag har fått rapporter om att Esmerada har kommit till rätta i sitt nya hem och vågar visa sig från sin mysiga sida! Hon trivdes inte alls på stallet men bara hon fick lite lugn och ro så vågade hon slappna av igen. Hon var ju en väldans mysig liten missa när hon var här. Jag minns så väl att jag nästan snubblade över henne på morgonen, för hon var så glad att det skulle bli gosstund.. =)

Jag hoppas hon fortsätter så, för hon är en riktig liten mys-madame..

Jag återkommer om Watsons öden och äventyr här hemma =)

/Anna

Hurra, jag såg just att Esmeralda är bokad!! Hon bodde hos oss i ca 6 månader förra året och är en riktig liten mysflicka. Hoppas hon får ett bra hem som förstår att hon har lite bagage, men att det finns en mysig liten bustjej under den rädda fasaden.

Om man sorterar på kategori Esmeralda här till vänster, så kan man läsa om hennes framsteg här hemma hos oss.

Jag är så GLAD!!!!!  =)

/Anna

Nu börjar det släppa. I tisdags när jag och Pishi lekte på sedvanligt sätt under frukosten så märkte jag att hon blev distraherad av att Watson var ute och gick i vardagsrummet. Han brukar ju annars bara ligga på sin plats i hyllan när jag är hemma. Efter ett tag började Pishi svansa runt mer och mer ute i hallen och glömde nästan av leken. Tillslut så såg jag ett grått lurvigt ansikte kika fram runt köksdörren. Han satt kvar ett tag fastän jag pratade med honom. Sen i onsdags hände samma sak, men han satt kvar ytterligare lite längre. 

Men i torsdags!!!! Då kom han smygandes in över tröskeln och ända fram till matskålarna. Tro mig när jag säger att så stilla har nog ingen sett mig sitta i hela mitt liv. Till slut fann jag mig och insåg att jag måste ju för tusan få äta upp frukosten, så jag började försiktigt skramla lite med filmjölkstallriken. Watson kikade upp på mig och såg lite förskräckt ut men fortsatte sedan att äta i lugn och ro. Så jag slappnade av och vi delade en lugn stund tillsammans vid frukostbordet =)

Pishi höll sig i bakgrunden medan allt detta hände. Jag vet inte varför, men hon kanske ville låta Watson vara i fred. Hur som hellst så funkade det i alla fall!!

Watson kommer fram mer och mer på kvällarna nu. Han sitter och äter upp maten vi ställt fram bredvid soffbordet och han har inga problem att smyga runt så länge vi sitter still. Pishi blir alldeles till sig när han kommer fram. Jag har sett henne lägga sig på honom vid flera tillfällen, en övning han verkar ta med ro tills det blir för intensivt och han smäller ifrån. Ibland på dagarna har jag fått rapporter om att de ligger på golvet och slickar varandra och är så söta så.. Det skulle jag vilja se nån dag...

Pishi gör framsteg även hon. Det börjar närma sig den dagen då hon kommer stryka sig mot mina ben innan frukosten serveras. Hitills så svansar hon bara runt och knorrar sött och är framme och nosar på de matbitar jag erbjuder ur handen. Men jag märker att hon kommer närmare och närmare, för nu i veckan kunde jag nudda svansen på henne när hon slank förbi!

I går var vi på Kattstallet för att hämta en del saker, och passade på att hälsa på Esmeralda. Hon fräste först men det gick bra att klappa henne om vi var försiktiga. Det märks att hon inte trivs så bra på stallet, för hon var alldeles sträv i pälsen och såg väldigt olycklig ut. Men personalen där sa att hon numera i alla fall rörde sig mellan burarna och låg och vilade på olika ställen och inte bara i sin bur. Det är så synd att hon inte visar vilken kelig och social missa hon är, för hos oss kunde hon inte få nog av klapp ibland. Vi kom ju inte så långt som till att lyfta och bära, men det skulle nog gå ganska snabbt för henne att bli helt social om hon bara fick komma till en lugn hemmamiljö.

Det som kändes så bra dock var att Kanebo inte var kvar på stallet längre!!! Jag hoppas så att hon vågar slappna av i sitt nya hem och visa vilken härlig personlighet hon har!!

/Anna

Glädjande nog så ser det ut att bli bättre och bättre. Ett tag där i tisdags så känndes allting hopplöst. Hon måste ha haft så ont. Ville inte kliva ur sängen, inte ens för att kissa, hon som annars är så noga med att göra rent efter sig på lådan och allt. Såret såg lite rött ut också, så jag kan gissa att det kliade och värkte om vart annat.

Men i onsdags så verkade hon piggare och helt klart mindre deppig. Tratten är fortfarande fiende nummer ett, men hon tog sig iväg till lådan, och gick ut till soffan en sväng för att vila där istället. Hon åt upp middagen när jag höll fram skålen, och senare på natten hörde jag henne dricka vatten för första gången sedan i måndags. Det är säkert så att hon druckit, men inte som vi har noterat. Det kändes i alla fall skönt.

Vi fortsätter tvätta henne med en fuktig handduk och det är såååå uppskattat. I morse gjorde hon en så lustig sak. Martin kliade lite ner mot magen när hon låg ner på mage och hon ställde sig upp som en ostbåge och ville bli kliad på bröstet. Hon ligger inte gärna på rygg och blir kliad, men så här fungerade det tydligen alldeles utmärkt. Då tog vi handduken och drog fram och tillbaka, som man gör med ett badlakan på ryggen annars, och då började hon baka med tassarna av njutning. Det hela såg väldigt lustigt ut. När jag kom hem från jobbet gjorde vi om hela proceduren och det verkar vara ok, så länge hon får bestämma när det ska sluta.

Snart är det dags för Esmeralda att åka tillbaka till kattstallet, vi ska få hem två andra små missar. Men tills på lördag så ska hon få vila upp sig och få massor med gos.

/Anna

Vi trodde hon skulle få slippa, och länge såg det ut som det skulle fungera, men så igårkväll så insåg vi att hon slickade och hade sig allt för mycket, så nu är hon återigen mini-parabolantennen Esmeralda..

Direkt när hon fått på sig den så blev det som om luften gick ur henne. Martin kunde lyfta upp henne i knät och jag kunde få kolla in såret litegranna. Det såg ganska ok ut, men vi kör på tratten ändå, för säkerhets skull. Detta resuterade dessvärre i en ganska jobbig natt för jourföräldrarna...

Jamande låg hon under byrån i sovrummet och var alldeles förskräckt tills jag vid halv tre insåg att hon sitter nog fast och gick och bökade fram henne. Då bestämde hon sig för att bosätta sig i sängen med oss, så jag spenderade resten av natten med att se till att Martin inte sparkade till henne då hon så klart låg på hans sida...

När jag kom hem från jobbet hade hon inte rört sig från sängen men hon var väldigt glad att se mig. Jag hade fått tipset att tvätta henne med en fuktig trasa, och då njöt hon i fulla drag. Nu återstår att få henne att äta och gå på lådan. Vi får se hur det går..

  Ganska missnöjd..=/

/Anna

Esmeralda återhämtar sig sakta men säkert. Första dygnet var riktigt jobbigt. Hon varken åt eller drack någonting och oroliga jourmatte var på väg att skicka tillbaka henne till sjukhuset för att få dropp eller något.. Men katter är tåliga djur och Esmeralda tog det hela med lugn. Sov mest eller låg och kollade vad vi gjorde från sin favoritplats i soffan. På fredagskvällen gick det an att äta tonfisk om det serverades i soffan så att minsta möjliga ansträngning behövdes. Det var ett bra sätt att få i henne vätska.

Martin har ju ända från början varit Esmeraldas favorit, så han spenderade hela fredagskvällen med att ligga bredvid henne i soffan och klappa och prata snällt. Hon verkade uppskatta det en hel del. Speciellt om han kliade innanför struten och i nacken där hon inte kom åt att klia själv.

På lördagen vaknade jag av att Esmeralda satt och kollade på mig... Utan struten på huvudet. All mat vi lagt upp var borta och kattlådan var använd. Så tydligen hade det hjälpt med lite tonfisk och mycket kärlek. Hon var inte helt pigg men kunde hoppa upp i fönsterkarmen och spana på skatorna utanför. Vi valde att inte tvinga på henne struten igen utan försöka hålla koll på om hon verkade slicka på såret under dagen. Hittills har det fungerat bra.

Igårkväll var det till och med ok att klappa på magen, något som aldrig har hänt tidigare. (Så klart var det Martin som fick den stora äran, inte jag - trots att det var jag som satt och skedmatade henne med tonfisk ...)

I morse var det mesta tillbaka till normalt igen. Jag fick mig en gosstund på morgonen innan jag la upp maten som hon stod och väntade på som vanligt. (Katter har tydligen ingen känsla för om det är helg eller inte) Nu har hon retirerat till golvet under bänken in sovrummet, där Martin sitter och arbetar. Men hon verkar i alla fall vara alert och pigg, för i ett tafatt försök av mig att komma nära och klappa så möttes jag av fräs och tassvift, precis som vanligt =) (Tydligen får man inte störa när fröken sover..)

/ Anna

Esmeralda är, liksom många katter på Kattstallet, en så kallad hittekatt. Många katter som hittas ute har någon gång varit "ägd" av någon (i den mån en katt kan kallas ägd, det brukar oftast uppfattas som om förhållandena är de omvända!)

En del av dessa katter har turen att bli återbördade till sin husse/matte. En del på grund av att deras ägare aktivt letar efter dem och har turen att någon har tagit hand om katten. En del på grund av att de en gång har fått en ID-märkning som gör att det går att spåra ägaren. 

Esmeralda var idag iväg till veterinären för att bli kastrerad och för att få sig ett id-nummer. Det här är inte en behaglig upplevelse för någon katt, allra minst en katt som är förskräckligt rädd för att bli infångad och stoppad i en transportbur. Men hon kom dit, hon till och med lät sig bli undersökt med kalla instrument på bröstkorgen utan att göra för stor sak av det. 

När sedan djursjukhuset ringde och meddelade att Esmeralda kunde bli hämtad, så fick jag mig en överraskning som vare sig var uppmuntrande eller behaglig. Esmeralda var redan kastrerad....

En gång i tiden så fanns det någon människa som brytt sig så mycket om henne att han/hon gjort sig besväret att åka till veterinären och låtit Esmeralda genomlida en ganska jobbig operation. Vad som sedan har hänt är det bara Esmeralda som vet. Blev hon utkastad? Rymde hon och gick vilse? Ingen vet. Sedan hon kom till Kattstallet är det ingen som har gjort anspråk på henne, och det har inte hittats någon ID-märkning.

Jag finner inte ord för att beskriva hur jag känner mig när jag tänker på att hon nu ytterligare en gång ska gå runt med ett sår på magen och strut på huvudet. Men denna gång blev hon i alla fall ID-märkt och förhoppningsvis kommer hon inte behöva vara ute i kylan en vinter till.

Så - kontentan av det hela är att även om ens katt är innekatt så ska den vara ID-märkt och finnas med i polisens register. Katter kan ta sig ut genom den minsta av springor i ett öppet fönster eller hoppa ner från balkongen fastän man bor fyra våningar upp..

Nu väntar en helg av lugn och ro för lilla Esmeralda, och förhoppningsvis kommer hon acceptera struten på huvudet. Just nu är hon så förvirrad och går in i saker och har omkull blommor både här och där. Men framför allt så kommer hon inte upp på sin favoritplats eftersom kanten på struten fastnar i filten och hon stoppas upp. (Hur lär man en katt backa??)

Tills vidare håller hon sig på golvet.

Jag återkommer om hennes framsteg/ Anna

Som jag skrev i förra inlägget är Essie en fena på att fånga vår uppmärkassamhet när det börjag bli dags för mat. Nu har det bokstavligt talat kommit till nya nivåer. 

I gårkväll när det var dags för middag så svansade hon runt benen på oss som vanligt. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag lyckades sparka till henne eller knuffa till benen på henne, för hon ställer sig bakom ryggen på oss och är helt tyst. Så hon får nästan skylla sig själv..

Det som hände sedan var inte lika vanligt. Vi skulle äta middag framför tv:n (detta är inte det ovanliga) och jag promenerade ut från köket balanserandes ett stycke tallrick, ett stycke glas, två bestick och en kattmatskål (inte heller detta är något revolutionerande). Inte helt enkelt, speciellt som jag var tvungen att parera en hungrig Esmeralda som övade på sina "vara-i-vägen"-kunskaper (absolut inte ovanligt). Väl framme vid soffbordet så hopade hon upp i soffan och började stryka sig mot Martins ben där han stod redo att slå sig ned (det är detta som är det ovanliga). Han fick glatt stå kvar och klappa lite medan Esmeralda utnyttjade tillfället för sitt egna höga nöjes skull... Hennes gosande har så att säga nått nya nivåer.. =)

Dock så serveras hennes mat på golvet om det är någon som sitter och förfasas över att  katten kanske skulle vara bortklemad...

Hon har aldrig tidigare betett sig så här. Att vara i soffan när vi står upp eller ska slå oss ned är bland det läskigaste som kan hända och ve den som försöker klappa om hon inte har fått vänja sig vid vår närvaro i några minuter. Men inte från och med i går kväll alltså. Senare på kvällen gjorde hon samma sak med mig när jag kom och skulle sätta mig. Hon låg även kvar i närheten länge utan att jag klappade, hon ville bara vara med.

Ibland kan jag bli lite trött på hennes beteende. Det är alltid hon som bestämmer när det ska klappas nämligen. Tillexempel när magen kurrar som mest på morgonen och Esmeralda redan har slukat sin frukost. Då lägger hon sig och snurrar runt framför fötterna för då ska det gosas. Och om jag kliver över henne, då har det hänt att jag fått mig en smäll på hälen, inte hårt men ändå bara för att visa vem det är som bestämmer. Tyvärr är det svårt att vara arg på någon som ser ut så här när man försöker skälla och uppfostra.

Som sagt, rullar runt framför fötterna så att morgontofflorna blir aldeles svarta.

     Det är svårt att vara arg på en sötesnurr...

/Anna