Inlägg publicerade under kategorin Pishi och Watson

Av Anna - 15 oktober 2011 08:16

Idag är det dags för vår lilla hoppetossa att åka tillbaka till Kattstallet så att hon lättare kan bli såld och få komma till ett permanent hem. Förhoppningsvis så kommer hon våga visa sin bästa sida, och visa hur söt och sprallig hon är.


Det är med blandade känslor vi lämnar tillbaka henne, för hon har under ett års tid givit oss så mycket glädje och många många skratt. Vi har ju haft en del katter under åren, de flesta ganska skygga och försiktiga, men Pishi sticker ut ur mängden som en av de piggaste och gladaste. Hennes livsgläje är något som smittar av sig, det går inte att titta på hennen utan att le.


Vi har skrivit ihop en liten information som ska sitta på hennes bur på stallet. Tyvärr så kan man inte få plats med hur mycket som hellst på en A4:a. Det blir för rörigt om vi ska förklara hur söt hon är när hennes lilla huvud kommer upp över kanten till soffbordet med nosen vibrerandes och ögonen pigga och nyfikna för att hon har kännt doften av något gott. Hur hon sätter sig i hörnen på lägenheten eller i utrymmet under akvariet när hon är i startgroparna för att börja busa. Hur hon alltid vill vara med och kolla när det är dags för vattenbyte i akvarierna och springer längsmed slangen för att jaga luftbubblorna. Att hon kommer hoppandes som en liten gasell när hon fått tag på ett löv eller en insekt från balkongen och sedan ger oss en fullständig redogörelse för hur HON - den stora jägaren lyckades fånga bytet alldeles på egen hand. Hur hon spinner av glädje när jag går upp på morgonen för att det äntligen händer något spännande, och i sin glädjeyra kastar sig ned på mattan och drar sig på sidan längsmed den med hjälp av klorna, fortafande spinnandes. 

Det är också svårt att i kortfattade ord förklara hur innerligt glad hon blir när Watson vill vara med och leka. Det är inte ovanligt att hon flyger en meter upp i luften och kastar sig iväg ett varv runt rummet, för att sedan störtdyka in i honom, gärna under hans haka, så han måste putsa henne lite i flykten.

Att hon alltid vickar lite på huvudet åt höger när hon ska komma fram och nosa på handen, men sedan ryggar tillbaka med en förnärmad blick om det inte fanns någon godsak i handen.


Ja, ni förstår att jag skulle kunna hålla på hur länge som hellst. Men vår förhoppning är att det kommer komma någon som ser det vi ser, som inte blir avskräckt för att hon på stallet inte vågar visa upp sina underbara och roliga sidor. Hittills har alla de katter vi haft hand om fått ett permanent hem. Vissa har det tagit lite längre tid för, och vissa har blivit sålda redan här i jourhemmet. Så jag är inte ett dugg orolig att hon inte kommer få ett hem så småningom. Hon är ju så fantastiskt söt och Kattstallet brukar vara bra på att förklara situationen, så snart kommer vi nog få se att hon hamnar på "Bokad"-listan..


Lycka till i livet älskade lilla Pishi-poppan!!


/Anna

Av Anna - 7 september 2011 20:16

Nu har jag lyckats få i gång kameran med videoinspelning på så här kommer lite dokument över hur det kan se ut i ett helt vanligt jourhem..


Här syns Watsons vackra svans, i övrigt är han inte så mycket att se i den här filmen, men jag vill visa svansen eftersom jag har skrivit om den tidigare..


 

Här busar de lite, tyvärr är det en bit i mitten då det inte händer så mycket, men på slutet kommer Pishi farande och sen får ni se Watsons vackra gråa man!!

(man kan höra Pishi fara upp i klätterträdet, det är det som låter som en krash på slutet)


 

Pishi leker i klätterträdet som är bådas absoluta favoritsak


 

Och till sist en glimt i dagsljus av den vackra gråa pälsen och svansen. Det är inte helt lätt att fånga honom på kamera, jag passade på när han varit på lådan och jag visste att han skulle komma traskandes..


 

Snart ska jag filma lite i köket också när Pishi är så snacksalig och faktiskt går med på klapp, men det får bli en annan dag.


/Anna

Av Anna - 28 augusti 2011 16:21

Han kan, om han vill den lilla herr Watson.

Att han är förtjust i balkongen har ni nog förstått vid det här laget. Men eftersom det är lite kallt numera så valde vi för ett tag sedan att inte öppna en kväll efter middagen, för det var sent och det blir så kyligt inne då.

Men då, för första gången, visade Watson på riktigt vad han verkligen ville. Han gick fram till balkongdörren, sniffade runt lite för att se om det verkligen var så att vi inte hade lämnat en liten springa till honom. Han insåg att så inte var fallet, lade sig ned med ryggen mot dörren och började stirra på oss som satt i soffan. 


Han brukar stirra på oss ganska ofta, men då är det för att se om vi kommer röra oss eller sitta kvar där vi är, eller om maten är klar och han ska förbereda sig på att äta.


Men den här gången var det en helt annan blick. Hans ögon sa ganska tydligt vad det var han ville. Inget jamande eller så, men en helt klart menande blick.. "Hallå, öppna, jag vill UT.. NU! Ska man behöva ligga här hela kvällen" Det är lustigt det där, när man lever så nära ett djur ganska länge. De har en förmåga att förmedla känslor och intryck genom kroppshållningen och genom ögonen. Watson börjar bli riktigt bra på det, och vi har lärt oss att tyda hans signaler. Hoppas han fortsätter med det, allt blir så mycket enklade då.


Pishi däremot, hon förmedlar allt, alltid, hela tiden, jämt och ständigt (i alla fall om hon är aktiv, är det vilostund då är hon knäpptyst, man har ingen aning om var hon kan tänkas befinna sig). Mest sker kommunikationen genom jamandet. Om hon är på aktivt humör och kommer skuttande förbi där jag står, så säger jag som vanligt "Hej Pishi", eller "hej poppan". Då svarar hon med ett litet "hrrrm".

Om vi lagar mat, då är det hela ordförrådet som kommer fram. Jag svara och säger, "men gumman, vi måste laga klart maten", då säger hon "jaourmmgrrruummm". Så då säger jag "jo, så är det, det vet du".. Och hon säger "hrmmwaooo".. - "jo du får vänta" - "pewmm..  ..warroom"

Och så fortsätter det, tills någon av oss tar lite mat och leker med henne innan maten, så hon får jaga och hoppa av sig lite. Det är ganska lustigt om vi inte hinner/orkar leka med henne, då hör man klagosången ända utifrån vardagsrummet.. Det är SÅÅÅ synd om henne.. =)


Jag fick en liten minnesbild härom dagen, när jag stod och lagade middag, som gjorde mig full i skratt... En av katterna vi har haft, Kanebo, var riktigt bra på att veta när det var matdags. Hon satt aldrig och väntade i dörröppningen, och hon kom väldigt sällan och klagade, för hon visste att det inte var lönt (hon var ganska rund, så vi försökte att inte ge så mycket extramat). 

Så en dag när jag ropade och sa att maten var klar, då hade Martin hörlurar på sig så han dök inte upp utan när jag kollade ut i hallen så var det bara Kanebo som satt där på tröskeln och väntade.. Inte riktigt det jag förväntat mig men det var ju skönt att någon i hushållet reagerade i all fall..... =)


/Anna

Av Anna - 29 juli 2011 19:56

Jag tror att missarna är lite påverkade av värmen. De är ganska loja och det är först när balkongdörren är öppen och solen på väg ner som de kommer igång lite granna.. På sätt och vis är det skönt, för då slipper jag vakna av att få en hoppande Pishi över mig mitt i natten, men speciellt för Watson-san är det nog lite jobbigt med värmen och den tjocka pälsen. Han spenderar så mycket tid han får och vågar på balkongen. Om jag tillät det skulle han nog sitta där hela natten. 


Fredags-mys på balkongen:

       


Pishi chillar mest innomhus om det inte finns något roligt att kolla på. Hellst från toppen av klösträdet.. Hon är tyvärr inte så väldresserad som farbror Grå på balkongen så det blev ingen bra bild idag.. =)



Pishi är lite lustig/knäpp/konstig (och ganska mycket ivägen för Watson) när det kommer till middagsätandet. Watson har inte någon brådska när det gäller att äta upp, utan han kommer och går lite fram och tillbaka mellan balkongen och matskålen under hela kvällen. Pishi vill ha sällskap när hon äter, så hon äter några bitar medan vi äter och sedan väntar hon på att Watson ska börja äta. Problemet som då uppstår är att hon SKA ha Watsons mat. Oavsett vilken matskål han väljer, så ska hon ned med huvudet i samma skål. Och hon släpper inte in honom igen. Så han tar den andra skålen. Då ska hon ned där också, vilket resulterar i att han går därifrån. När han kommer tillbaka så har hon ätit upp det som fanns kvar i den ena skålen, så han börjar äta ur den andra. Då upprepas hela proceduren igen och resultatet blir att han sitter där och stirrar på henne och försöker knuffa bort henne lite lätt, men hon fortsätter äta. Saken är inte att hon äter upp allt, det finna alltid kvar till honom senare, hon tar bara några bitar, men hon vägrar låta honom ta varannan tugga. Han är så snäll och undergiven den stora fluffbollen och hon är så angelägen om att få vara nära och dela saker med honom... Det är så gulligt att se =)


/Anna

Av Anna - 12 juli 2011 20:10

Det är så svårt att sätta ord på de framsteg Watson gör, men jag känner ändå att jag måste dela med mig av dem så att alla kan förstå att det går faktiskt frammåt. Som jag skrev sist så gör han ministeg, men för oss är de enorma!


I vardagsrummet:

De båda vill ju sitta så mycket på balkongen som möjligt, men förrut sprang alltid Watson in i sin hylla om vi reste oss upp ur soffan eller om vi kom in i vardagsrummet. Nu händer det att han sitter kvar om han har koll på läget och märker att vi inte gör något som påverkar honom. Om jag ska stänga dörren för kvällen så komer han inrusande men stannar till strax efter han har passerat soffbordet och har flera gånger valt att gå ut i köket istället för att i panik fly in i hyllan.

I gårkväll så satt han (i skydd av soffbordet) alldeles i närheten när jag klappade på Pishi och kollade på lite avvaktande. När Pishi gått ut i hallen för att försöka charma Martin till att leka så satt han kvar och jag pratade med honom och närmade mig försiktigt. När jag kom för nära så vände han inte om och sprang och gömde sig utan han valde att hoppa upp i fönstret istället.

Om vi fixar med akvarierna, då kan han komma fram tillräckligt långt så att han ser oss och håller koll, fastän kroppen fortfarande är bakom bokhyllan. Då går det att prata med honom och han verkar riktigt avslappnad.


I köket/hallen:

Han kommer och kollar till oss ibland om middagen kanske är färdigt så att det kanske skulle kommit lite mat i hans skål. Därför testade jag i helgen att ta fram lite mat och kasta framför honom medan vi höll på att fixa middag. Pishi var så klart med på noterna, så jag fick vara snabb för att parera bort henne med ett långkast så att han skulle hinna få något. Det funkade. Vi har nu officiellt lyckats muta Watson med mat så att han förstod vad som var på gång och aktivt valde att vara kvar fastän jag var alldeles i närheten och totalt medveten om att han var där.. (han har annars försökt smyga sig på mig och sprungit bort när jag sett honom..)

Snart kanske vi kan lyckas mata med något smarrigare, men då kommer oftast Pishi-popp och tränger sig före..


Återkommer när det har börjat ge resultat.


Här är lite bildbevis på att de är två av de fluffigaste och mysigaste missarna fångade på bild!!


   


/Anna

Av Anna - 2 juli 2011 11:26

Pishi tar stora kliv nu, i form av väldigt små kliv så att säga... Rörigt jag vet, men det är så det känns.


Det är de små sakerna, som är ganska svåra att beskriva, som gör att det känns som om vi kommer närmare något sorts mål. Till exempel:


I går när jag kom hem och gick och öppnade balkongdörren så kom hon ut dit fastän jag fortfarande stod där ute. Jag bara lockade på henne och fick till och med klappa lite granna. Sen när jag gick in så var det ingen panik utan hon satt kvar där ute och brydde sig inte om vad jag gjorde. Hon som brukar springa in så fort jag närmar mig balkongdörren.


På morgonen när jag ska gå hemmifrån så får jag klappa riktigt mycket ibland. En gång så blev jag till och med riktigt utskälld lät det som, för hon ställde sig och tok-jamade när jag satte på mig skorna. Martin sa att det var för att jag hade öppnat balkongen en snabbis och inte låtit henne gå ut, men jag tror att det var för att hon inte ville att jag skulle gå hemmifrån.. =)


På kvällen, innan och efter leken, så går det att klappa riktigt mycket. Hon kurrar och spinner och en gång fick Martin klappa fastän hon låg ned!


Som sagt, små steg, men de är stora för oss. Vi har en stark känsla av att hon är nära att släppa på alla spärrarna snart. Tyvärr smittas hon lite av Watsons skygga beteende.


Watson gör i och för sig framsteg han också, men det går väldigt långsamt.. 

En positiv sak är dock att han kommer in i köket och äter frukost med mig. Det gjorde han förut också, men nu kommer han in och börjar äta innan jag satt mig ned. Så jag får se till att inte röra så mycket på mig, utan använda små rörelser och ha allt på samma sida köket innan han kommer in. Men det har funkat i en vecka nu och jag hoppas på en fortsatt utveckling i samma riktning. Det är nog inte så långt innan han kan nosa på handen i alla fall!! (Hoppas hoppas)


/Anna

Av Anna - 17 juni 2011 11:51

Kl 04.55 i morse vaknade jag av att det var någon som trampade runt på mina ben. Det var Pishi som boade in sig i täcket längs mina ben och låg och putsade sig själv ett tag (vlket gjorde att jag hade svårt att somna om eftersom det hela tiden rörde på sig). Jag trodde att hon kommer nog hoppa iväg snart, det har aldrig hänt att hon legat kvar och myst.. Men så blev det inte. Jag slumrade till lite men vaknade igen av att hon fortsatte tvättningen. Vågade knappt röra på mig, hon kanske skulle bli rädd och hoppa iväg. Efter ett tag slutade hon och jag kikade upp för att se vad hon gjorde. Då låg hon och spanade på oss och var inte alls skraj. Efter ett tag hörde jag en liten suck och kände hur hon la ned huvudet på mitt knä och slumrade till hon oxå. Det kändes så fel när väckarklockan ringde 05.40 och jag var tvungen att störa henne. Vi hade det ju så mysigt.. Kan fortfarande känna trycket av hennes lilla huvud och tyngden mot mina ben av att hon låg på täcket =) Hon är så fantastiskt söt!!


/Anna

Av Anna - 6 juni 2011 16:41

Efter att katterna har varit hemma hos oss ett tag så får de alltid smeknamn. Kanebo hette ganska ofta K´nebo (utan a:et, för då lät det lite som ordet knepig, vilket hon var rätt ofta..), och Jessie blev Jesslan. Ni förtår nog själva hur det blev med sötnosarna Hipp, Hopp och Häpp... 


I fallet med Watson så har det kanske dock gått lite överstyr... =)

Watson, Påttson, Pluttson, Skruttson, Knäppson, Watson-san, Lurvas, Lurvpelle, Lurvboll, Bubben, Gubbeliten mm mm.

Även Pishi har ett gäng, framför allt med anspelning på att hon är så busig.

Pishi, Pishi-popp, Poppan, Poppis, Busfrö, Knaskatt, Klas klätterkatt (Har uppkommit efter inhandlandet av klösträdet).. osv


Men vi försöker att kalla dem vid deras riktiga namn när vi ropar på dem och när Pishi blir klappad. Watson försöker jag prata med när han är på väg mot mig och vara tyst när han går, jag har en känsla av att det är i alla fall bättre än att göra tvärt om. Jag vill att han förknippar ljudet av rösten med att det är ok att närma sig, tex när han ska äta eller gå på lådan. 

Efter den här långhelgen som varit har han visat att det nog kommer att gå så småningom. Han har gått på lådan medan jag var i badrummet med öppen dörr (lådan står precis utanför), han har legat i soffan när vi gått runt och fixat med akvarierna. Och häromkvällen när vi kom hem ganska sent (han är alltid framme mer på natten) och Pishi hade lekt klart, så testade jag att prata med honom som jag gör med Pishi när jag vill att hon ska komma fram och gosa, och han såg nästan ut att vara på väg.. Han förstod inviten och funderade nog ett tag på att komma fram och nosa i alla fall, men så kom han på sig själv och satt kvar. 


Balkongen är fortfarande absoluta favoriten, där är de så mycket de får.

   

De trivs tillsammans i alla fall!

   Han är så vacker att titta på =)


Watson har inga problem att ligga på en hylla på klösträdet när vi är stilla i soffan i alla fall. Jag var lite rädd att han inte skulle våga eftersom det är en längre väg till hans safe place än han var van vid, men det har gått bra. 


 

Han är ganska avspänd =)

 

Pishi har gått med på att bli klappad i soffan en gång!! Watson låg i fönstret och de var på myshumör båda två, så jag kallade lite på henne och hon kom fram och gick mellan mig i soffan och Watson i fönstret och blev klappad och spann och hade sig.. =)


Men mest av allt vill hon leka..      

Box-kitten

 

/Anna

Skapa flashcards