Han kan, om han vill den lilla herr Watson.

Att han är förtjust i balkongen har ni nog förstått vid det här laget. Men eftersom det är lite kallt numera så valde vi för ett tag sedan att inte öppna en kväll efter middagen, för det var sent och det blir så kyligt inne då.

Men då, för första gången, visade Watson på riktigt vad han verkligen ville. Han gick fram till balkongdörren, sniffade runt lite för att se om det verkligen var så att vi inte hade lämnat en liten springa till honom. Han insåg att så inte var fallet, lade sig ned med ryggen mot dörren och började stirra på oss som satt i soffan. 

Han brukar stirra på oss ganska ofta, men då är det för att se om vi kommer röra oss eller sitta kvar där vi är, eller om maten är klar och han ska förbereda sig på att äta.

Men den här gången var det en helt annan blick. Hans ögon sa ganska tydligt vad det var han ville. Inget jamande eller så, men en helt klart menande blick.. "Hallå, öppna, jag vill UT.. NU! Ska man behöva ligga här hela kvällen" Det är lustigt det där, när man lever så nära ett djur ganska länge. De har en förmåga att förmedla känslor och intryck genom kroppshållningen och genom ögonen. Watson börjar bli riktigt bra på det, och vi har lärt oss att tyda hans signaler. Hoppas han fortsätter med det, allt blir så mycket enklade då.

Pishi däremot, hon förmedlar allt, alltid, hela tiden, jämt och ständigt (i alla fall om hon är aktiv, är det vilostund då är hon knäpptyst, man har ingen aning om var hon kan tänkas befinna sig). Mest sker kommunikationen genom jamandet. Om hon är på aktivt humör och kommer skuttande förbi där jag står, så säger jag som vanligt "Hej Pishi", eller "hej poppan". Då svarar hon med ett litet "hrrrm".

Om vi lagar mat, då är det hela ordförrådet som kommer fram. Jag svara och säger, "men gumman, vi måste laga klart maten", då säger hon "jaourmmgrrruummm". Så då säger jag "jo, så är det, det vet du".. Och hon säger "hrmmwaooo".. - "jo du får vänta" - "pewmm..  ..warroom"

Och så fortsätter det, tills någon av oss tar lite mat och leker med henne innan maten, så hon får jaga och hoppa av sig lite. Det är ganska lustigt om vi inte hinner/orkar leka med henne, då hör man klagosången ända utifrån vardagsrummet.. Det är SÅÅÅ synd om henne.. =)

Jag fick en liten minnesbild härom dagen, när jag stod och lagade middag, som gjorde mig full i skratt... En av katterna vi har haft, Kanebo, var riktigt bra på att veta när det var matdags. Hon satt aldrig och väntade i dörröppningen, och hon kom väldigt sällan och klagade, för hon visste att det inte var lönt (hon var ganska rund, så vi försökte att inte ge så mycket extramat). 

Så en dag när jag ropade och sa att maten var klar, då hade Martin hörlurar på sig så han dök inte upp utan när jag kollade ut i hallen så var det bara Kanebo som satt där på tröskeln och väntade.. Inte riktigt det jag förväntat mig men det var ju skönt att någon i hushållet reagerade i all fall..... =)

/Anna

Förra helgen for jag och Martin till Rom i dagarna tre. Så klart passade vi på att besöka Roms motsvarighet till Kattstallet, som Martin luskat fram ligger bredvid en gammal ruin/utgrävning mitt i centrala Rom. Där samlas många katter eftersom det är lugnt och skönt, inga människor som stör eftersom man inte får gå bland ruinerna och ett gäng snälla människor som ger dem mat.

Deras hemsida hittar man under http://www.romancats.com/

I Rom har de precis samma problem som vi har i Sverige. Kattens status är så låg att folk kasar ut dem när de tröttnat eller när det inte passar in längre. Som tur är så finns det människor där liksom här som har vigt en stor del av sin fritid till att hjälpa dessa katter att få det bättre. Precis som här hemma förlitar de sig helt och hållet på att allmänheten skänker pengar, de får inga som hellst medel för sin verksamhet från någon myndighet. 

De har liknande policy som vi har här hemma, katten ska bli vaccinerad och kastrerad för att minska sjukdomar och fler oönskade katter. De kastrerar över 3000 katter varje år, så det är en riktig hjälteinsats. Även om många av katterna får gå ut som de vill har personalen bra koll på vilka katter som kommer och går. De håller sig i trakten kring ruinerna och kommer för att äta när det blir svalt.

Det som dock skiljer sig väsentligt åt mot här hemma är att i Rom är det bara ett fåtal som faktiskt adopterar katter. Som jag förstod det så tar de inte betalt för katterna, men de ser till att katterna får ett bra hem.

Inne i det lilla trånga "stallet" (om man kan kalla det så, inklämt i ett utrymme under en väg, bredvid ruinerna) har de ett rum med katter som inte kan/får gå ut. Det är katter med speciella behov, blinda katter eller sådana som återhämtar sig från en sjukdom eller ett kirurgiskt ingrepp. Vi fick gå in dit med en volontär och lite andra turister och fick höra lite historier om katterna. Tex en stor svart långhårig hankatt som kommit in till dem utan någon som hellst förmåga att röra sig, troligtvis påkörd. De hade vårdat honom och gett honom kärlek, så att han nu hjälpligt kunde ta sig fram trots sina neurologiska skador och uppskattade att bli ompysslad. Han vinglade runt över det hala stengolvet och charmade alla som såg honom. 

   Denna stiliga misse kunde nästan inte se, men älskade att ligga i knät och bli klappad. Så fort någon besökare satte sig ned på huk kom den tassande och ville upp i knät där den sedan låg tills den blev undanskuffad.

       Dessa två små kattungar var det inget större fel på, men det var bra för de andra katterna om det fanns några som livade upp vardagen för dem. De var helt underbart busiga och livfulla.

   Utanför fanns det ett gäng katter som hälsade alla besökare välkomna, några helt friska, andra blinda och skadade, men välmående. =)

/Anna

Jag tror att missarna är lite påverkade av värmen. De är ganska loja och det är först när balkongdörren är öppen och solen på väg ner som de kommer igång lite granna.. På sätt och vis är det skönt, för då slipper jag vakna av att få en hoppande Pishi över mig mitt i natten, men speciellt för Watson-san är det nog lite jobbigt med värmen och den tjocka pälsen. Han spenderar så mycket tid han får och vågar på balkongen. Om jag tillät det skulle han nog sitta där hela natten. 

Fredags-mys på balkongen:

Pishi chillar mest innomhus om det inte finns något roligt att kolla på. Hellst från toppen av klösträdet.. Hon är tyvärr inte så väldresserad som farbror Grå på balkongen så det blev ingen bra bild idag.. =)

Pishi är lite lustig/knäpp/konstig (och ganska mycket ivägen för Watson) när det kommer till middagsätandet. Watson har inte någon brådska när det gäller att äta upp, utan han kommer och går lite fram och tillbaka mellan balkongen och matskålen under hela kvällen. Pishi vill ha sällskap när hon äter, så hon äter några bitar medan vi äter och sedan väntar hon på att Watson ska börja äta. Problemet som då uppstår är att hon SKA ha Watsons mat. Oavsett vilken matskål han väljer, så ska hon ned med huvudet i samma skål. Och hon släpper inte in honom igen. Så han tar den andra skålen. Då ska hon ned där också, vilket resulterar i att han går därifrån. När han kommer tillbaka så har hon ätit upp det som fanns kvar i den ena skålen, så han börjar äta ur den andra. Då upprepas hela proceduren igen och resultatet blir att han sitter där och stirrar på henne och försöker knuffa bort henne lite lätt, men hon fortsätter äta. Saken är inte att hon äter upp allt, det finna alltid kvar till honom senare, hon tar bara några bitar, men hon vägrar låta honom ta varannan tugga. Han är så snäll och undergiven den stora fluffbollen och hon är så angelägen om att få vara nära och dela saker med honom... Det är så gulligt att se =)

/Anna

Det är så svårt att sätta ord på de framsteg Watson gör, men jag känner ändå att jag måste dela med mig av dem så att alla kan förstå att det går faktiskt frammåt. Som jag skrev sist så gör han ministeg, men för oss är de enorma!

I vardagsrummet:

De båda vill ju sitta så mycket på balkongen som möjligt, men förrut sprang alltid Watson in i sin hylla om vi reste oss upp ur soffan eller om vi kom in i vardagsrummet. Nu händer det att han sitter kvar om han har koll på läget och märker att vi inte gör något som påverkar honom. Om jag ska stänga dörren för kvällen så komer han inrusande men stannar till strax efter han har passerat soffbordet och har flera gånger valt att gå ut i köket istället för att i panik fly in i hyllan.

I gårkväll så satt han (i skydd av soffbordet) alldeles i närheten när jag klappade på Pishi och kollade på lite avvaktande. När Pishi gått ut i hallen för att försöka charma Martin till att leka så satt han kvar och jag pratade med honom och närmade mig försiktigt. När jag kom för nära så vände han inte om och sprang och gömde sig utan han valde att hoppa upp i fönstret istället.

Om vi fixar med akvarierna, då kan han komma fram tillräckligt långt så att han ser oss och håller koll, fastän kroppen fortfarande är bakom bokhyllan. Då går det att prata med honom och han verkar riktigt avslappnad.

I köket/hallen:

Han kommer och kollar till oss ibland om middagen kanske är färdigt så att det kanske skulle kommit lite mat i hans skål. Därför testade jag i helgen att ta fram lite mat och kasta framför honom medan vi höll på att fixa middag. Pishi var så klart med på noterna, så jag fick vara snabb för att parera bort henne med ett långkast så att han skulle hinna få något. Det funkade. Vi har nu officiellt lyckats muta Watson med mat så att han förstod vad som var på gång och aktivt valde att vara kvar fastän jag var alldeles i närheten och totalt medveten om att han var där.. (han har annars försökt smyga sig på mig och sprungit bort när jag sett honom..)

Snart kanske vi kan lyckas mata med något smarrigare, men då kommer oftast Pishi-popp och tränger sig före..

Återkommer när det har börjat ge resultat.

Här är lite bildbevis på att de är två av de fluffigaste och mysigaste missarna fångade på bild!!

/Anna

Pishi tar stora kliv nu, i form av väldigt små kliv så att säga... Rörigt jag vet, men det är så det känns.

Det är de små sakerna, som är ganska svåra att beskriva, som gör att det känns som om vi kommer närmare något sorts mål. Till exempel:

I går när jag kom hem och gick och öppnade balkongdörren så kom hon ut dit fastän jag fortfarande stod där ute. Jag bara lockade på henne och fick till och med klappa lite granna. Sen när jag gick in så var det ingen panik utan hon satt kvar där ute och brydde sig inte om vad jag gjorde. Hon som brukar springa in så fort jag närmar mig balkongdörren.

På morgonen när jag ska gå hemmifrån så får jag klappa riktigt mycket ibland. En gång så blev jag till och med riktigt utskälld lät det som, för hon ställde sig och tok-jamade när jag satte på mig skorna. Martin sa att det var för att jag hade öppnat balkongen en snabbis och inte låtit henne gå ut, men jag tror att det var för att hon inte ville att jag skulle gå hemmifrån.. =)

På kvällen, innan och efter leken, så går det att klappa riktigt mycket. Hon kurrar och spinner och en gång fick Martin klappa fastän hon låg ned!

Som sagt, små steg, men de är stora för oss. Vi har en stark känsla av att hon är nära att släppa på alla spärrarna snart. Tyvärr smittas hon lite av Watsons skygga beteende.

Watson gör i och för sig framsteg han också, men det går väldigt långsamt.. 

En positiv sak är dock att han kommer in i köket och äter frukost med mig. Det gjorde han förut också, men nu kommer han in och börjar äta innan jag satt mig ned. Så jag får se till att inte röra så mycket på mig, utan använda små rörelser och ha allt på samma sida köket innan han kommer in. Men det har funkat i en vecka nu och jag hoppas på en fortsatt utveckling i samma riktning. Det är nog inte så långt innan han kan nosa på handen i alla fall!! (Hoppas hoppas)

/Anna

Kl 04.55 i morse vaknade jag av att det var någon som trampade runt på mina ben. Det var Pishi som boade in sig i täcket längs mina ben och låg och putsade sig själv ett tag (vlket gjorde att jag hade svårt att somna om eftersom det hela tiden rörde på sig). Jag trodde att hon kommer nog hoppa iväg snart, det har aldrig hänt att hon legat kvar och myst.. Men så blev det inte. Jag slumrade till lite men vaknade igen av att hon fortsatte tvättningen. Vågade knappt röra på mig, hon kanske skulle bli rädd och hoppa iväg. Efter ett tag slutade hon och jag kikade upp för att se vad hon gjorde. Då låg hon och spanade på oss och var inte alls skraj. Efter ett tag hörde jag en liten suck och kände hur hon la ned huvudet på mitt knä och slumrade till hon oxå. Det kändes så fel när väckarklockan ringde 05.40 och jag var tvungen att störa henne. Vi hade det ju så mysigt.. Kan fortfarande känna trycket av hennes lilla huvud och tyngden mot mina ben av att hon låg på täcket =) Hon är så fantastiskt söt!!

/Anna

Efter att katterna har varit hemma hos oss ett tag så får de alltid smeknamn. Kanebo hette ganska ofta K´nebo (utan a:et, för då lät det lite som ordet knepig, vilket hon var rätt ofta..), och Jessie blev Jesslan. Ni förtår nog själva hur det blev med sötnosarna Hipp, Hopp och Häpp... 

I fallet med Watson så har det kanske dock gått lite överstyr... =)

Watson, Påttson, Pluttson, Skruttson, Knäppson, Watson-san, Lurvas, Lurvpelle, Lurvboll, Bubben, Gubbeliten mm mm.

Även Pishi har ett gäng, framför allt med anspelning på att hon är så busig.

Pishi, Pishi-popp, Poppan, Poppis, Busfrö, Knaskatt, Klas klätterkatt (Har uppkommit efter inhandlandet av klösträdet).. osv

Men vi försöker att kalla dem vid deras riktiga namn när vi ropar på dem och när Pishi blir klappad. Watson försöker jag prata med när han är på väg mot mig och vara tyst när han går, jag har en känsla av att det är i alla fall bättre än att göra tvärt om. Jag vill att han förknippar ljudet av rösten med att det är ok att närma sig, tex när han ska äta eller gå på lådan. 

Efter den här långhelgen som varit har han visat att det nog kommer att gå så småningom. Han har gått på lådan medan jag var i badrummet med öppen dörr (lådan står precis utanför), han har legat i soffan när vi gått runt och fixat med akvarierna. Och häromkvällen när vi kom hem ganska sent (han är alltid framme mer på natten) och Pishi hade lekt klart, så testade jag att prata med honom som jag gör med Pishi när jag vill att hon ska komma fram och gosa, och han såg nästan ut att vara på väg.. Han förstod inviten och funderade nog ett tag på att komma fram och nosa i alla fall, men så kom han på sig själv och satt kvar. 

Balkongen är fortfarande absoluta favoriten, där är de så mycket de får.

De trivs tillsammans i alla fall!

   Han är så vacker att titta på =)

Watson har inga problem att ligga på en hylla på klösträdet när vi är stilla i soffan i alla fall. Jag var lite rädd att han inte skulle våga eftersom det är en längre väg till hans safe place än han var van vid, men det har gått bra. 

Han är ganska avspänd =)

Pishi har gått med på att bli klappad i soffan en gång!! Watson låg i fönstret och de var på myshumör båda två, så jag kallade lite på henne och hon kom fram och gick mellan mig i soffan och Watson i fönstret och blev klappad och spann och hade sig.. =)

Men mest av allt vill hon leka..      

Box-kitten

/Anna

Nu hade det gått så långt (plus att det var rea på zoo-affären) att vi helt sonika bestämde oss för att köpa en ny klöspinne.. (Se tidigare inlägg om behovet av kloklippning) Det resulterade i att vi köpte oss ett helt träd. Från början var de lite skeptiska alla tre, Martin mest innan köpet och katterna efter att resningen var klar, men det gick över väldigt fort för Pishi när hon insåg hur högt upp hon kom och vad roligt det var att klättra uppför. Nu är det som om de aldrig gjort något annat än att fara upp och ned i trädet. Plus att kartongen så klart förvandlades till världens mest eftertraktade och ointagliga fort som skulle försvaras mot alla inkräktare (och även tuggas lite på).

         Tada!

Bra ställe att gömma sig bakom  

  Hon gillar helt klart att ha uppsyn över hela rummet och alla fåglarna ute i buskarna

Jag har fått tips här på bloggen om vad Watson kan ha för ursprung, rent rasmässigt alltså. Han är väldigt lik Nebelung-katter. De är precis så rökgrå som Watson är (nebel = dimma eller rök på tyska tydligen) och långhåriga på precis samma ställen. Det vore ju roligt om det är en liten raskatt vi har här hemma. Men mer troligt är väl säkert att han är någon sorts blandras. Fast det är alltid kul att spekulera.

//Anna