Tillslut tog vi mod till oss och utförde en välbehövlig manikyr på åtta små tassar. Eller, små och små.. Watson har ganska stora och framför allt lurviga tassar.

De förstod ganska snabbt vad som var i görningen när vi började stänga garderobsdörrar och plocka fram filten som Watson vanligtvis ligger på. Men efter en del jamande och fräsande och framför allt springande omkring så lyckades vi få tag på dem och klorna blev klippta. 

Watson var inte så nöjd efteråt...

   Så här låg han ett bra tag, tills vi var tvugna att komma in i frysen. Då la han sig under bordet i stället. Egentligen tog det inte så lång tid att klippa klorna, och när han väl var inlindad i filten så slappnade han av lite granna, men för en kisse som inte blir hanterad så ofta så var det så klart väldigt läskigt.

Men så småningom tog han tag i sig själv och kom lufsande ut i vardagsrummet. 

Lurvpelle!!

Pishi återhämtade sig på några minuter och på henne märks det ganska tydligt att klippningen egentligen inte gjorde så mycket. Nu klickar det inte så mycket när hon går på golvet, och hon fastnar inte i mattan längre. Men hon var väldigt frustrerad när hon skulle klösa på klöspinnen... Hon hasade bara ner igen och försöken efterföljdes av små hopplösa jamanden.. =)

Tyvärr resulterade klippningen även i en del.. hur ska jag säga det.. nattliga ljudexperiment. Vi vet inte varför men Watson satt två nätter i rad och jamde i fönstret. Det var den typen av jam som han sysslade med de första nätterna när vi fick hem dem i höstas. Som tur är har det slutat nu och istället har han vågat sig fram mer och mer. Han verkar inte bry sig om att vi rör på oss lika mycket som förut, och i gårkväll kom han till och med fram och nosade på Martins fot under soffbordet!!

/Anna

Det är så skönt att komma hem och kunna öppna upp balkongdörren, både för oss och för katterna. Pishi stormtrivs när hon får gå ut. Är det öppet så är det där man hittar henne och sitter vi där ute så väntar hon otåligt i dörren på att vi ska gå in igen. Det går bra om bara en av oss är där ute, då kan hon komma ut och sätta sig på bordet ett tag, så länge man inte rör sig för mycket.

   Mysstund

Watson gillar det också. Han är dock forfarande nervös om vi kommer i närheten, men allt som oftast smiter han dit när vi inte är i närheten. Det här med närhet är inte hans starka sida.

Men... Martin fick klappa honom lite härom dagen, när han låg på sin vanliga plats. Det var nog inte så att han njöt, men han bemödade sig inte att gå därifrån. (kan ha varit för att flyktvägen blockerades av en annan person, men ändå. Han fann sig i situationen och varken fräste eller bet ifrån..)

Tanken har varit ett tag att vi ska klippa klorna på de två små busarna, det har bara inte blivit av. Men nu börjar det bli ohållbart.. Får snart lov att köpa ett nytt klösträd.. =)

/Anna    

Just nu står jag inte högt i kurs hos Pishi-popp.. Efter en hel dag på balkonen hade hon äntligen lyckats lägga ned ett byte. Allt detta spanande och vaktande och smygande hade gett resultat. Hon var så hoppig och spattig och helt klart överlycklig över att ha fångar in en vår-trött geting. Hon sprang efter den och klappade till den med tassen och bar in den i lägeheten igen när den försökte kravla sig ut..

Och så till synes utan anledning kommer dumma jourmatte och förstör dagens absolut roligaste stund. Men jag är inte så sugen på att spendera kvällen på en nattöppen veterinärklinik med en bångstyrig katt som fått en allergisk reaktion för att hon svalt en geting och blivit stucken i magen... (Jag vet inte om katter kan vara alergiska mot stick men det kändes inte som om jag ville riskera något genom att testa)

Så nu får jag lov att blidka lilltossan med annan lek så hon slutar gå runt och leta efter sin potentiellt farliga favvo-leksak..

/Anna

Watson är en riktig kluring. Han har så att säga arbetat sig runt problemet med att han är nervös när vi rör oss i lägenheten. I alla fall på morgonen. Så här går det till:

Jag går upp ett tag efter att klockan har ringt, och då ligger han obehndrat kvar i soffan för han vet att jag inte går in i vardagsrummet utan till badrummet det första jag gör. Då kan jag kolla på honom hur länge som hellst utan att han blir nervös.

När jag ställer in filen i kylen, då är han redan på tröskeln för han vet att jag snart sätter mig ned och ska äta frukost.

Om skeden har börjar skrapa i botten på tallriken, då är det dags att lämna köket, eftersom det då inte är långt kvar tills jag reser mig upp, och då gäller det att vara så långt borta som möjligt..

Medan jag gör rent kattlådan, då är det helt ok att springa fram och tillbaka in mellan sovrummet och vardagsrummet. Sekunden jag sätter på locket till lådan igen däremot, då gäller det att vara snabb.

Sedan sitter han under kontorsstolen i vardagsrummet och spanar in om jag ska gå eller om jag kommer att ta en tur in till vardagsrummet. I sånt fall så är han nära sitt safe-place och beredd att springa och gömma sig.

Det kan tyckas som om han inte alls har gjort framsteg utan bara arbetar runt sitt problem, men jag ser det istället som ett enormt kliv frammåt, för det innebär att han vill springa runt och att han trivs här, bara vi inte går runt så mycket. Plus att det ger oss en möjlighet att kommunicera med honom. Ännu reagerar han inte på sitt namn, eller tilltal heller för den delen, men det kommer nog så småningom när han börjar leka mer på morgonen. Sista veckan har han jagat efter tre - fyra bitar som jag kastat. Rekord!!

Vi får klappa mer och mer på Pishi. Innan maten ska det gosas, även om maten redan står serverad. Favoriten är att stå uppe på kökspallen och att jag sitter ned på en stol vid sidan om bordet. Då kan goset sträcka sig flera minuter. =)

Varje kväll möblerar hon om lite här hemma. Martin försöker ha sin ryggsäck stående mot väggen, men det fixar Pishi till. Hon klättrar helt sonika upp på den tills den hasar ned och hon kan lägga sig på den.. =)

//Anna  

Här kommer lite bilder på delar av Pishis dagliga äventyr. Att klättra på saker är lite av en specialitet. Numera även ute på balkongen där hon spenderar så mycket tid hon kan och får. Det är ganska lustigt att se henne balansera på en tunn stolsrygg medan hon försöker hålla koll på alla småfåglar nedanför i buskarna.. =)

För henne är allt spännande och varenda ny sak som kommer in i lägenheten ska undersökas. Dock inte om hon hör att dammsugaren är på väg fram. Då får hon formen av en french hot dog med ben som stryker sig fram längs väggarna, tills hon ser en öppning att kasta sig huvudstupa in under sängen. Där ligger hon sedan och trycker tills hon hör städskåper slå igen bakom denna fasansfulla maskin.

  Pishi har fått span på en av växterna i sovrumsfönstret som vuxit sig kanska stor.

Frågan är bara hur hon ska kunna komma åt att leka med den..

  Det här går nog inte.. (tack och lov säger jourmatte som såg framför sig hur katten åkte ned bakom byrån och drog med sig stereon i fallet)

/Anna

Och så en dag hände det.. Strax innan morgonleken skulle börja. Pishi tassade omkring på kökspallen och lät sig bli klappad (eller nuddad är kanske mer sanningsenligt) och Watson var på väg in i köket för att äta frukost. Då hörde jag det, som en liten liten symaskin. Hon började spinna =)

Det kanske var glädjen över att Watson var i närheten men jag hoppas att det var lite på grund av att det var skönt att bli klappad. Hon verkar gilla när man kliar försiktigt i svansroten. Ibland blir hon lite rädd om handen kommer farande där hon inte kan se den, men då ryggar hon bara tillbaka lite granna för att sedan börja om på nytt med att stryka hakan mot handen. När det blir för mycket så lägger hon sig ned och rullar runt några varv och visar sin lurviga mage. Problemet är att hon gör samma sak när hon blir kliad på kökspallen, vilket har lett till en del fallolyckor.. =)

När vi fick hem Watson och Pishi för ca ett halvår sedan var det Watson som var den pratglada av dem. Han kunde ligga halva nätterna och jama om både det ena och det andra. Nu är det tvärt om. Pishi har ett ordförråd som skulle få vilken retoriker som helst att rodna. Speciellt när det är läggdags och hon vill få Martins uppmärksamhet inför den stundande leken med laserpekaren. Då kan man få höra både det ena och det andra. Det knorras, pips, jamas, fnyses, ylas och mjauas. Om jag lyckas någon dag ska jag försöka spela in det, för det låter helt fantastiskt..   

/Anna

Jag har varit borta i fyra dagar med jobbet, så jag förväntade mig lite sneda blickar när jag kom hem. Kanebo brukade alltid ignorera mig några timmar innan hon kunde förlåta denna hemska handling. Men inte Pishi inte. Det tog bara några minuter och en del inspekterande av resväska innan hon sprang runt med svansen i vädret och verkade alldeles uppspelt. Så mycket som jag fick klappa då har jag nog inte fått göra totalt sedan hon började tillåta beröring. =) Till och med när jag satt i soffan så kom hon fram och strök sig mot handen. Jag blev riktigt glad och lite rörd!

Även Watson verkade lite nyfiken, för han låg och spanade in mig från mitten av vardagsrummet, men med honom är det svårt att veta. Det som dock är lätt att veta är att nu har våren kommit, i alla fall till Watsons biologiska klocka.. Det är så mycket hår överallt. Stora tussar rullar omkring på samma sätt som de där buskrullarna man ser i gamla western-filmer. Tur att vi har en påslös dammsugare, för den sätter igen på två dammsugningar... 

/Anna

Pishi har inte varit så där lätt att muta hittills som tidigare katter vi har haft här hemma, för hon är inte så intresserad av mat helt enkelt. Men några saker tycker hon att det kan vara värt att komma fram och ta ur handen. Till exempel räkor och skinka. Hittills har jag varit ganska försiktig med uppfostringen, för jag ser hellre att hon kommer fram och beter sig lite som hon vill än att jag skrämmer iväg henne. Så hittills har hon alltid pillat ur godsaken ur handen på mig med sin tass, vilket har resulterat i en del småsår på min fingrar pga hennes väldigt vassa klor. Men så när vi tog fram räkorna sist och hon verkligen var hungrig så tänkte jag att jag försöker, hon är ju ändå en smart liten fröken. Så hon kom fram och nosade och höjde tasen som vanligt, men då sa jag nej och tog bort handen en bit. Sedan direkt fram med den igen och sa varsågod. Hon testade en gång till, och jag upprepade samma sak. Tillslut var hon så frustrerad att hon la sig på köksmattan och rullade runt och krängde som en fisk på land för att hon så gärna ville ha räkan. Men det hjälpte inte. I sin frustration sprang hon ut i vardagsrummet och tillbaka igen och knorrade och spann och var nära att stryka sig mot Martins ben, tills hon till slut kom fram och åt direkt ur handen på mig. Trägen vinner!!

Nu fortsätter vi att muta lite då och då. Hon blir så glad och är villig att stryka sig mot handen om hon får lite gott.. Jag har till och med kunnat klia henne längs ryggen och vid svansroten och hon verkade gilla det. =)

Watson har blivit lite modigare också. Han kom in i köket (bara så att tassarna var över tröskeln, men ändå) när vi stod och lagade mat en dag i veckan. När han insåg att det inte hade ändrat sig något på matskålsstatusen så lommade han iväg igen.. Sedan satt han länge och kollade in vad vi hade för oss när han väl fått mat och vi satt kvar vid bordet efter middagen. Framför allt skall nämnas att han satt upp... Inte ihophukad eller liggandes - han satt på rumpan och såg avslappnad ut! Det känns som ett litet framsteg i alla fall.

/Anna