Varje kväll är Esmeralda så hoppfull... Men regler är regler och hon får vänta tills det är dags för oss att äta. Annars sitter hon bara och tigger vid middagsbordet och undrar varför vi äter utan henne..

Så här ser det ut när hon är som mest otålig och inte förstår varför vi inte står vid spisen och fixar..

(Ni får ursäkta ljudkvalitén..)

/Anna

Esmerlada och jag har för det mesta en stund på morgonen för oss själva innan Martin vaknar. Vi har vår invanda rutin för hur allt går till. För det mesta innebär det att hon svansar runt framför mina fötter från den stund då de landar på golvet bredvid sängen, och gör mig uppmärkssam på att det borde vara dags för frukost snart.

Det som är lite roligt är att hon har samma röstläge på jamandet som jag har på mitt pratande i de olika rummen. Om jag är i sovrummet så vill jag inte väcka Martin, så då pratar jag med henne med viskninar. (Jag pratar alltid med våra jourhemskatter, oavsett om de är skygga och ligget under tv-bänken eller om de ligger i mitt knä och vill gosa)

Hur som helst, Esmeralda svarar då med att jama tyst tillbaka. Sedan går vi in i badrummet och då är det ok att prata lite högre, så då blir jamandet lite mer intensivt och ljudligare. När vi sedan tassar tillbaka till sovrummet så sänker vi båda rösten, för att sedan gå till köket och förbereda frukosten, och då finns det inga restriktioner längre, då är det ok att jama med full styrka. Då pratar även jag med normalt tonläge, men tyvärr brukar konversationen ta slut ganska precis när första matbiten landar i matskålen.

Vi lyckades ta lite bilder på när Esmeralda gjorde ett av sina hittills ganska ovanliga och kortvariga, men ändå intensiva gosbesök i soffan.

Ibland så.. Då är det ok att komma fram och ligga nära för en kort session av klapp och kel. Hon tröttnar dock ganska fort och går och lägger sig på sin filt i änden av soffan, där klappar bara får ske ibland och inte för länge, då går hon demonstrativt därifrån.. Hon har åsikter den lilla damen.. =)

       Lite skönt är det ju...

/Anna

Nu har det hänt!! Esmeralda var så pass kelsjuk och i behov av klapp och gos att hon vågade hoppa upp i soffan och lägga sig bredvid mig och bli klappad!!!!

Hon har tillåtit Martin att lyfta upp henne i soffan en gång men då la hon sig en bit bort och lät honom klappa ett tag, men nu tog hon ett eget beslut och kom hoppandes på eget bevåg. Efter ett tag blev det för läskigt, men ÄNDÅ!!!!!!! Jag ler så brett att jag börjar få ont i kinderna... 

/Anna =)

Nu är semestern slut och Esmerlada hälsar alla gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Hon saknar sin kompis Kanebo en del, men har vant sig vid livet som ensamkatt. Soffan är numera hennes att förfoga över helt fritt!

En ny sak hon har börjat med som vi inte är vana med sedan tiden när Kanebo bodde här är att hon jamar otroligt mycket. På natten. Högt. Länge... Gärna från tre-snåret och någon timme frammåt.

Men även på dagarna, och då lite tystare, men ändå betydligt mer frekvent än tidigare. Vi tar det som en positiv sak och hoppas att hon så småningom tar mod till sig och hoppar upp i soffan för att gosa. Det är tydligen inte aktuellt än.

Jag har inga aktuella bilder för närvarande på lilla långskånken, men det kommer. Tills vidare får ni hålla till godo med en roligt bild jag hittade på nätet tidigare...

/Anna

Efter ett år och fyra månader är det dags att säga hej då till lilla Kanebo. Hon har gjort otroliga framsteg och förgyllt vår vardag med sin härliga personlighet. När hon kom hem till oss så sa Kattstallet att det här är en av de tuffaste fallen de haft på länge och hon behövde tålmodiga människor i sin närhet för att kunna krypa ur sitt skal. Hurvida vi har gjort tillräckligt, eller om vi kunde gjort mer låter jag bli att fundera på men det jag vet är att Kanebo har lärt sig uppskatta människors sällskap och jag tror att hon innerst inne inte vill vara rädd och nervös.

Jag är väldigt glad att vi har haft möjligheten att lära känna Kanebo, hon har mycket integritet och hennes väg till att bli social har varit spännande att följa och att vara en del av. Nu hoppas vi på det bästa och önskar innerligt att någon kan se den underbara lilla dam som vi har haft äran att lära känna. Hon kanske inte verkar så social på Kattstallet, men om hon får vara i en trygg hemmamiljö så är jag övertygad om att hon kommer visa sig från sin bästa sida väldigt kvickt.

Kanebo var inte helt glad på oss när vi stängde in henne i transportburen, men jag är ändå ganska nöjd med hur hon betedde sig när vi väl var på stallet. Jag är helt övertygad om att om hon bara får ta det lugnt och lära känna de andra kissarna och förstå rutinerna så kommer hon våga visa vilken modig och gosig katt hon kan vara.

Så länge ingen försöker närma sig frammifrån och klappa på huvudet så kommer hon så småningom våga ta emot mutor och bli klappad på rumpan. Hon är ju inte riktigt som andra katter nämligen =)

Så härmed säger vi Hej då till lilla taxkatten och önskar henne all lycka och hoppas att hon får ett hem som älskar henne för alla hennes små egenheter.

/Anna

Idag när Martin var hemma så var katterna som vanligt ganska gosiga. Inget ovanligt med det egentligen. Numera får han klappa Esmeralda under magen och i stora drag öva "lyftgreppet", men inte lyfta. Det är fortfarande för läskigt. Kanebo blir gärna klappad på huvudet och jag får sitta länge bredvid henne på huk och klappa.

Men idag hade de tydligen också bestämt sig för att det gick bra att gosa med varandra. Esmeralda har nog velat det länge men Kanebo är inte så väldigt kelig på det sättet. Som tur var så är Martin snabb med kameran ibland så att det hela förevigades på film. Annars hade jag nog knappt trott honom!!!

Det ser ut som om de kokar ihop något bus, och det hela måste hållas hemligt för våra lyssnande öron...    

   Visk visk, mummel mummel..

   Bus..? Nej inte vi inte.. Skulle aldrig falla oss in.. Vad får dig att tro det

Stora framsteg är det i alla fall, trott eller ej, för Kanebo har egentligen aldrig tillåtit Esmeralda så nära på det viset om det inte är i samband med matning..

/Anna

Till vardags så lunkar liksom livet på, jag matar på morgonen och Martin på kvällen. Jag fixar kattlådan och Esmeralda tittar på. Martin mutar kissarna med leverpastej, och de båda svansar runt och är glada.

Men så en dag så tar vi båda ett steg tillbaka och säger, "men inte brukar väl Kanebo göra så där, och visst har Esmeralda blivit mer så här..."

Allt som oftast glömmer vi bort att även de små stegen är viktiga. Att vi kan sitta på huk och klappa Kanebo är STORT, men att Esmeralda inte sprang lika snabbt förbi mig när jag stod i hallen är viktigt det med. Båda katterna har på senaste tiden gjort gansksa stora små framsteg när vi tar oss lite tid att observera dem.

Kanebo till exempel, hon sitter ned på rumpan alldeles bredvid mig när jag ska göra frukost. Förut satt hon också på rumpan, men alltid under köksbordet. Nu kan hon sitta och kolla upp på mig och nästan tigga, men på ett väldigt nobelt sätt.. (Hon är ju trots allt en dam..)

Hon sitter kvar i samma ställning även när vi går därifrån och när vi kommer tillbaka. Jag har en känsla av att hon är mindre nervös nu. Soffan funkar som vanligt inte för klappar, i alla fall inte om hon själv är i den.

Om Esmeralda kommer och vill ligga i soffan så är det ok om hon ligger nära, de behöver inte ha en hel sofflängd mellan sig.

När jag ska gå till jobbet på morgonen har det hänt ganska ofta att Kanebo kommer smygandes och vill gosa när jag står med ytterkläderna på. Då är det svårt att komma iväg vill jag lova.

Esmeralda springer som vanligt snabbt förbi när vi närmar oss på fel ställe, tex hallen eller dörren till köket, men hon är inte lika snabb nu som för en månad sedan.

Hon kommer ut på balkongen när vi är där och har inget emot att bli klappad när hon ligger på balkongstolen och vilar. Det var alldeles omöjligt förut.

Esmerlada är ju "Martins katt", dvs hon har tytt sig till honom mer än mig, så han har kunnat lyfta upp henne i knät en snabbis, men hon hoppade därifrån ganska omedelbart. Jag har fått hålla handen under hennes mage när jag klappat, men det är inte dåligt det heller.

Båda kissarna sitter innanför dörren och väntar när vi kommer hem på kvällen, även det är ganska nytt. De springer genast iväg när dörren öppnas, men de är där båda två och snart så kommer de nog sitta kvar för att få en snabb blick ut i trapphusets läskiga ekande värld.

/Sommarhälsningar från balkongen

Kanebo börjar släppa på fler och fler spärrar! Jag har börjat få sitta på huk allt som oftast numera och klappa både när hon står och när hon ligger ned.

Hon är så gossugen när jag kommer hem från jobbet så då får det tydligen gå även om dumma jourmatte sitter ned. Jag bokstavligen snavar på henne när hon ska tassa runt framför benen på mig, och om jag inte klappar och ger henne upmärkssamhet så har det hänt att jag fått ett litet tjuvnyp på benet. Men det gör inget, för med tanke på hur hon var för ett år sedan så är det här bara positiva egenskaper... =)

Tyvärr syns det inte så bra men jag sitter ned alldeles bakom henne.      Såååå gosigt!!!

Men sedan blev fotografen mer intressant för han stod närmast matburkarna... =)

   Hon är så vacker i pälsen lilla damen

Glad midsommar på er alla som surfar in här! Hoppas solen skiner på er hela dagen!

/Anna