Ibland ger vi kissarna (läs Esmeralda) lite god blötmat för att variera lite i vardagen och det har fungerat bra eftersom Kanebo inte gillat blötmat över huvud taget. Nu har det tyvärr fallit sig så att hon helt plötsligt börjat äta upp.. 

En del av mig säger hurra, Den andra delen säger tyyypiskt.. Kanebo är tillräckligt kraftig och behöver inte mer mat. Esmeralds är så smal att benknotorna sticker ut känns det som, så hon behöver lägga på sig lite..

Men visst är det bra att Kanebo börjat äta andra saker också än bara torrfoder. Det måste vara sundare med en varierad kost känns det som.

   Så här gott är det med smarrig blötmat!

   Kanebo som annars bara äter torrfoder eller skinka... =) Framsteg!!!

Nu är det även konstaterat, de leker aktivt med varandra! För oss här hemma känns det underbart, för då är vi lite närmare någon typ av husfrid.

/Anna

Missarna har ju inte varit så där jätteglada i varandra, eller Esmeralda har gillat Kanebo men inte tvärt om..

Men jag tror ta mig tusan att de börjar leka lite smått med varandra.. Igårkväll när jag satt och kollade på TV så noterade jag att Esmeralda som vanligt jagade Kanebo runt i lägenheten, men så insåg jag plötsligt att de vände håll och Kanebo vart den som jagade.. Utan fräs, utan tassvift och utan panik i blicken. Det kanske är på väg att släppa =)

I morse så "stångade" de varandra också när de strök sig runt benen och tiggde frukost.. Det har hänt förut, men jag fick en känsla av att de gillade det rätt mycket

Jag hoppas det fortsätter så här, isånt fall kommer det bli lätt att socialisera Essie. Hon kommer få vara nära utan att Kanebo jagar bort henne. Känns bra helt enkelt!

/Anna

Nu har alla kattungarna fått komma till egna hem! När vi var där i lördags för att hämta lite sand så fick vi höra att även den sista, lilla Hopp, hade fått flytta! Det känns så bra för de hade en riktigt jobbig start på livet, födda mitt i smällkalla vintern och lämnade ensamma i en kartong. Nu kan de få uppleva värme och trygghet och utvecklas till glada små individer utan att behöva slåss för sin överlevnad. Det är sånt som värmer    

Kanebo har börjat smyga sig närmare oss när vi sitter i soffan. Det går till och med att klappa om hon är på riktigt bra humör. Snart kan vi nog klappa när hon sitter i soffan. 

Jag försökte mig på ett litet lyft-experiment häromdagen. Så långt har vi inte kommit än... =) men jag har nog inte sett Kanebo göra en så graciös spring-hopp-snurr tidigare.. 

Esmeralda har slappnat av lite mer. Idag låg hon bredvid Martin i soffan utan att hoppa därifrån när han reste sig upp, men det gick tydligen inte att klappa. 

Hon leker väldigt mycket också, det är visst ett tecken på att hon trivs och mår bra. Ibland lägger hon sig mitt på golvet och snurrar runt och sträcker ut sig i sin fulla längd. (Vilket är väldigt långt...) Det fascinerar mig hur otroligt liten hon kan bli när hon lägger sig för att sova och hur otroligt lång hon blir när hon sträcker sig. Hon når ända upp på köksbordet om hon vill vilket hon ofta vill... 

/Anna

Idag kom Kanebos förra jourmatte på besök för att kolla hur det har gått sedan hon åkte därifrån och för att se om det skulle gå att klappa lite granna.
Esmeralda försvann som vanligt direkt, och Kanebo var lite skeptisk som vanligt. Men det kanske bara är inbillning, det har ju trots allt gått ett år, men vi kände båda att Kanebo reagerade annorlunda mot hur det brukar vara med besök.Hon tassade runt och kollar omkring sig lite som om hon kände igen någonting sen länge tillbaka. 
På sistonne så har det ju gått ganska bra med besök som jag har skrivit om tidigare, så vi hade goda förhoppningar att förra jourmatte i alla fall skulle få se oss klappa och vi kunde visa upp hur duktig hon är. Men idag överträffade hon sig själv och alla våra förväntningar kunde gå och lägga sig. Utrustad med en matskål med mutor och en hel nypa tålamod så gick det helt plötsligt jättebra att närma sig även om det inte var jag eller Martin. Så länge det skedde ståendes upp och utan allt för mycket rörelse. 
Kanebo började försiktigt med att äta mutorna ur handen, men helt plötsligt så strök hon sig mot benen och det gick att klappa på rumpan!!!! I flera omgångar!!!!!! Det krävdes forfarande mutor, men det gick. Det är första gången som någon som inte är jag eller Martin får klappa henne här hemma. Hon till och med satt och blinkade åt oss efteråt och var inte ett dugg skrajsen över huvud taget. Jag satt bara och myste av stolthet. Rädslan har släppt sitt grepp och modigheten har tagit över. Tyvärr glömde jag bort att ta bilder, men ni får tro på mitt ord.

Ett tag vågade till och med Esmeralda visa sig och nosade jättemodigt på en främmande hand, men mer än så blev det inte, saker är fortfarande för läskiga. Med saker menar jag allt som låter och rör sig som inte är normalt, pluss även vissa helt normala saker ibland om det kniper... =)

Av dagen besök kan vi konstatera följande. Kanebo är modigare än hon någonsinn varit och det finns förhoppningar om att hon kan bli ännu bättre. Hon ser tjusningen med klappar och hon ser helt klart fördelar med att smöra lite för den som har matskålen =)

Helt klart ett lyckat besök!

/Anna

Vi har sett båda damerna ligga i soffan tillsammans, men oftast i var sin ände. Men vad gör man om andra änden är upptagen av en sovande jourmatte?

Jag hade inte märkt dem förräns jag vaknade och som vi brukar säga, de är riktiga sötnosar så länge de inte lever rövare...   

Som tur var så låg kameran nära så jag behövde inte skrämma dem, utan lyckades ta en bild.

   Alla tjejerna samlade och sovandes, en lugn stund i huset helt enkelt!

/Anna

Esmaralda har ibland lite egna idéer om hu saker ska gå till. Häromdagen när vi satt i soffan hörde vi ett konstigt raspande på golvet och upptäckte att Esmeralda hade hittat nya leksaker...

Så här många leksaker ligger framme till vardags hemma hos oss:

   Kanebo var inte den som var den utan ställde gärna upp på bild. Hon tyckte att det var väldigt festligt att alla leksakerna låg på rad, som en buffé av roligheter.

Det ska även finnas två bollar till, men de har vi inte sett på några veckor, pluss mina hemmavirkade små kattmyntafyllda knytten. Dessa har vi inte sett sen dag 2 i deras troligtvis korta liv...

Så här ska det se ut i fönsterkarmen, där katterna sitter och kikar ut och tuggar kattgräs:

   Allt är frid och fröjd, vi har en liten stensamling som vi gillar.

Sen såg det ut såhär:

   Finn fem fel...

Vi kikade runt och hittade den här på mattan:

   Den stora stenen är återfunnen och även den lilla svarta, men vi saknar fortfarande några vita som inte syns på bilden eftersom det hela är en efterkostruktion...

Så nu har vi adderat lite leksaker till buffén:

   Kanebo hade tröttnat vid det här laget och gått och lagt sig i soffan som vanligt.

Esmeralda kom dock förbi för att kolla in läget lagom tills jag gjort Kanebo sällskap för att börja blogga.

Hon är inte så sugen på att vara med på bild om det inte finns mutor tillhands, så ni får ursäkta kvalitén på min snabba papparazzibild:

Nu ska jag inte få er att tro att hon inte leker med de andra leksakerna heller, Hon är tokig som få när hon väl fått upp farten. Då får råttorna se upp. Den bruna klumpen på golvet var nästan en råtta när Essie flyttade in, Kanebo hade gjort en del tappra försök att slita isär den, men nu är den nästan oidentifierbar..

Esmeralda är den första katt vi haft som faktiskt springer runt med råttorna i munnen och kastar dem fram och tillbaka. Annars brukar de mest ligga och tugga på dem.

/Anna

Jag såg på kattstallets hemsida att de söker jourhem, http://www.kattstallet.se och tänkte att jag ska berätta om varför vi är jourhem.

Vi hade kollat runt på olika kattstalls hemsidor och läst berättelser om osociala katter som fått komma till jourhem och blivit sociala tack vara mycket engagemang och kärlek. Martin var nog inställd redan från början på att vi skulle testa, men jag var mer skeptisk. Jag har haft andra djur tidigare men inte någon katt och jag var osäker på hur vardagen skulle påverkas om vi tog hand om ett djur.

Men jag lät mig övertalas med löfte om att om det inte fungerade kunde vi ju säga det till stallet och lämna tillbaka katten.

Vi sa ganska tidigt till stallet att vi kunde ta hand om de lite mer osociala kissarna som kanske behövde lära sig hur det är att bo hemma hos någon och våga lite på människor. Helt enkelt de katter som kanske inte är jättelättsålda på stallet eftersom de inte visar sig från sin bästa sida.

Nu måste jag påpeka att man behöver inte ta hand om en osocial katt om man ska vara jourhem, det jan vara en kisse som av olika anledningar inte trivs på stallet eller som behöver extra tillsyn som personaken fär inte hinner ge dem, tex en dräktig kattmamma.

För mig är det glädjen när de gör framsteg som gör att jag vill hålla på med det här. När en tidigare morrande och fräsande krabat en dag hoppar upp i knät och spinner som en symaskin så vet jag att alla timmar vi lagt ner på att locka och pocka och truga och muta har varit värt det. Då är det lätt att få träningsverk i kinderna eftersom jag inte kan sluta le.

Vi försöker även se på det som ett långtgående projekt som i slutändan resulterar i att vi har hjälpt några rädda kissar att våga komma fram och lita på människor. Om de får en grundtrygghet i att människor vill väl, så löser det andra sig automatiskt. 

För er som undrar hur Kanebo och Esmeralda har det, så kan jag säga att på kattfronten intet nytt. Kanebo fräset fortfarande högljutt när Esmeralda vill leka och Esmeralda far fortfarande runt när vi vill klappa.

Men de är överens när det ska bli mat, då har de samma mål =)

Här kommer två bilder på Kanebo när hon ser som allra mest avslappnad ut!

/Anna

Idag har vi tagit oss ett steg närmare målet i soffproblematiken.

Jag har berättat tidigare att Kanebo inte vill bli klappad i soffan, inte heller om vi sitter i soffan och hon är på golvet. På senaste tiden har vi fått klappa om hon är på golvet men bara om hon är väääligt hungrig. Då påpekar hon det för oss genom att verkligen svansa runt benen, vilket nu även har fungerat i soffan. 

Men så idag, när jag suttit och stickat i ena änden av soffan och hon legat på armstödet i andra änden ett tag, så går jag iväg en sväng. När jag kommer tillbaka upptäcker jag att hon tagit min plats. Min första tanke var att o nej, nu ar allt förstört för nu kommer hon hoppa ner på golvet och så är vi tillbaka där vi började. Men inte då, hon kollar bara upp på mig och suckar till och promenerar tillbaka till armstödet när jag kommer mot henne.   

Detta kan tyckas bagatellartat men efter ett år av uppjagad blick och iväghoppande när man kommer nära i soffan så känns detta som ett klart framsteg! 

Esmeralda har även hon gjort lite framsteg. Hittills har vi kunnat klappa henne vid matning och om Kanebo stått bredvid men även lite annars. Problemet har alltid varit att hon inte vill stå still. Hon far runt så man blir alldeles vimsig. Vi tror att hon är osäker på hur det ska gå till. 

Men så igår när jag borstade fröknarna, så kom jag på att det kändes ovant, allt var inte som det brukade. Så kom jag på vad som hade hänt och det var det att Esmeralda helt plötsligt stod still och lät mig borsta henne. Hon verkade njuta och hon spann och trampade med tassarna.   

Små små steg, men ändå roligt för oss att se att det händer något!

/Anna