Esmeralda återhämtar sig sakta men säkert. Första dygnet var riktigt jobbigt. Hon varken åt eller drack någonting och oroliga jourmatte var på väg att skicka tillbaka henne till sjukhuset för att få dropp eller något.. Men katter är tåliga djur och Esmeralda tog det hela med lugn. Sov mest eller låg och kollade vad vi gjorde från sin favoritplats i soffan. På fredagskvällen gick det an att äta tonfisk om det serverades i soffan så att minsta möjliga ansträngning behövdes. Det var ett bra sätt att få i henne vätska.

Martin har ju ända från början varit Esmeraldas favorit, så han spenderade hela fredagskvällen med att ligga bredvid henne i soffan och klappa och prata snällt. Hon verkade uppskatta det en hel del. Speciellt om han kliade innanför struten och i nacken där hon inte kom åt att klia själv.

På lördagen vaknade jag av att Esmeralda satt och kollade på mig... Utan struten på huvudet. All mat vi lagt upp var borta och kattlådan var använd. Så tydligen hade det hjälpt med lite tonfisk och mycket kärlek. Hon var inte helt pigg men kunde hoppa upp i fönsterkarmen och spana på skatorna utanför. Vi valde att inte tvinga på henne struten igen utan försöka hålla koll på om hon verkade slicka på såret under dagen. Hittills har det fungerat bra.

Igårkväll var det till och med ok att klappa på magen, något som aldrig har hänt tidigare. (Så klart var det Martin som fick den stora äran, inte jag - trots att det var jag som satt och skedmatade henne med tonfisk ...)

I morse var det mesta tillbaka till normalt igen. Jag fick mig en gosstund på morgonen innan jag la upp maten som hon stod och väntade på som vanligt. (Katter har tydligen ingen känsla för om det är helg eller inte) Nu har hon retirerat till golvet under bänken in sovrummet, där Martin sitter och arbetar. Men hon verkar i alla fall vara alert och pigg, för i ett tafatt försök av mig att komma nära och klappa så möttes jag av fräs och tassvift, precis som vanligt =) (Tydligen får man inte störa när fröken sover..)

/ Anna