Och så en dag hände det.. Strax innan morgonleken skulle börja. Pishi tassade omkring på kökspallen och lät sig bli klappad (eller nuddad är kanske mer sanningsenligt) och Watson var på väg in i köket för att äta frukost. Då hörde jag det, som en liten liten symaskin. Hon började spinna =)

Det kanske var glädjen över att Watson var i närheten men jag hoppas att det var lite på grund av att det var skönt att bli klappad. Hon verkar gilla när man kliar försiktigt i svansroten. Ibland blir hon lite rädd om handen kommer farande där hon inte kan se den, men då ryggar hon bara tillbaka lite granna för att sedan börja om på nytt med att stryka hakan mot handen. När det blir för mycket så lägger hon sig ned och rullar runt några varv och visar sin lurviga mage. Problemet är att hon gör samma sak när hon blir kliad på kökspallen, vilket har lett till en del fallolyckor.. =)

När vi fick hem Watson och Pishi för ca ett halvår sedan var det Watson som var den pratglada av dem. Han kunde ligga halva nätterna och jama om både det ena och det andra. Nu är det tvärt om. Pishi har ett ordförråd som skulle få vilken retoriker som helst att rodna. Speciellt när det är läggdags och hon vill få Martins uppmärksamhet inför den stundande leken med laserpekaren. Då kan man få höra både det ena och det andra. Det knorras, pips, jamas, fnyses, ylas och mjauas. Om jag lyckas någon dag ska jag försöka spela in det, för det låter helt fantastiskt..   

/Anna