Till vardags så lunkar liksom livet på, jag matar på morgonen och Martin på kvällen. Jag fixar kattlådan och Esmeralda tittar på. Martin mutar kissarna med leverpastej, och de båda svansar runt och är glada.

Men så en dag så tar vi båda ett steg tillbaka och säger, "men inte brukar väl Kanebo göra så där, och visst har Esmeralda blivit mer så här..."

Allt som oftast glömmer vi bort att även de små stegen är viktiga. Att vi kan sitta på huk och klappa Kanebo är STORT, men att Esmeralda inte sprang lika snabbt förbi mig när jag stod i hallen är viktigt det med. Båda katterna har på senaste tiden gjort gansksa stora små framsteg när vi tar oss lite tid att observera dem.

Kanebo till exempel, hon sitter ned på rumpan alldeles bredvid mig när jag ska göra frukost. Förut satt hon också på rumpan, men alltid under köksbordet. Nu kan hon sitta och kolla upp på mig och nästan tigga, men på ett väldigt nobelt sätt.. (Hon är ju trots allt en dam..)

Hon sitter kvar i samma ställning även när vi går därifrån och när vi kommer tillbaka. Jag har en känsla av att hon är mindre nervös nu. Soffan funkar som vanligt inte för klappar, i alla fall inte om hon själv är i den.

Om Esmeralda kommer och vill ligga i soffan så är det ok om hon ligger nära, de behöver inte ha en hel sofflängd mellan sig.

När jag ska gå till jobbet på morgonen har det hänt ganska ofta att Kanebo kommer smygandes och vill gosa när jag står med ytterkläderna på. Då är det svårt att komma iväg vill jag lova.

Esmeralda springer som vanligt snabbt förbi när vi närmar oss på fel ställe, tex hallen eller dörren till köket, men hon är inte lika snabb nu som för en månad sedan.

Hon kommer ut på balkongen när vi är där och har inget emot att bli klappad när hon ligger på balkongstolen och vilar. Det var alldeles omöjligt förut.

Esmerlada är ju "Martins katt", dvs hon har tytt sig till honom mer än mig, så han har kunnat lyfta upp henne i knät en snabbis, men hon hoppade därifrån ganska omedelbart. Jag har fått hålla handen under hennes mage när jag klappat, men det är inte dåligt det heller.

Båda kissarna sitter innanför dörren och väntar när vi kommer hem på kvällen, även det är ganska nytt. De springer genast iväg när dörren öppnas, men de är där båda två och snart så kommer de nog sitta kvar för att få en snabb blick ut i trapphusets läskiga ekande värld.

/Sommarhälsningar från balkongen