De flesta katter vi har varit jourhem åt har varit vana att alltid slänga i sig maten så fort den hamnar i matskålen. Så är inte fallet med Watson och Pishi. De är vana vid att det alltid står mat framme och de går och äter när de känner för det. Vi har dock lyckats införa något av en matrutin numera, eftersom det är när vi äter som Watson vågar komma fram och visa sig. Då ställer vi matskålarna så att han kommer fram och vi kan se honom. Ingen av dem slukar dock maten, utan de äter lite granna och traskar runt och kommer tillbaka och äter igen. 

En sak som jag har lagt märke till är hur de håller sig till en matskål. Det är inte så att det alltid är den högra som är Watsons eller vice versa, men har de börjat äta ur en skål så fortsätter de på den. Samma sak gäller om de får lite lyxmiddag. Hade det varit Kanebo vs Esmeralda eller Jessie vs Mazarin så hade den andras matskål varit länsad om han/hon inte hade haft sitt huvud ivägen. Men inte med Watson och Pishi. De har ingen stress över det hela (vilket känns bra, Jessie vägde nästan 2 kg mer när han åkte härifrån än när han kom).

Men... det finns alltid ett men... Förra helgen blev det en del tonfisk över efter matlagningen. Jag tänkte att jag inte ville smutsa ned ett par matskålar till så jag la upp allt på en och samma tallrik och tänkte att Watson kommer väl fram när han känner lukten som han brukar... Det hade nog fungerat om jag lagt det i olika skålar, men nu tog det ungefär 30 sekunder, sedan hade Pishi ätit upp alltihopa och när Watson kom fram fanns bara lukten kvar på tallriken. Han såg minst sagt uppgiven ut. You snooze you lose.. =)

Vi har lyckat ta lite bra bilder på Pishi, och när jag säger lyckats som om det vore en bedrift, så är det just det det är. En bedrift. Hon är lite som en vessla, snabb så in i norden och gömmer sig överallt. Men när hon ligger still så går det, tills hon upptäcker solkatten som linsen skapar och flyger iväg för att fånga den... Allt går att leka med.. =)

Ganska bildskön när hon väl är stilla!

/Anna