Han kan, om han vill den lilla herr Watson.

Att han är förtjust i balkongen har ni nog förstått vid det här laget. Men eftersom det är lite kallt numera så valde vi för ett tag sedan att inte öppna en kväll efter middagen, för det var sent och det blir så kyligt inne då.

Men då, för första gången, visade Watson på riktigt vad han verkligen ville. Han gick fram till balkongdörren, sniffade runt lite för att se om det verkligen var så att vi inte hade lämnat en liten springa till honom. Han insåg att så inte var fallet, lade sig ned med ryggen mot dörren och började stirra på oss som satt i soffan. 

Han brukar stirra på oss ganska ofta, men då är det för att se om vi kommer röra oss eller sitta kvar där vi är, eller om maten är klar och han ska förbereda sig på att äta.

Men den här gången var det en helt annan blick. Hans ögon sa ganska tydligt vad det var han ville. Inget jamande eller så, men en helt klart menande blick.. "Hallå, öppna, jag vill UT.. NU! Ska man behöva ligga här hela kvällen" Det är lustigt det där, när man lever så nära ett djur ganska länge. De har en förmåga att förmedla känslor och intryck genom kroppshållningen och genom ögonen. Watson börjar bli riktigt bra på det, och vi har lärt oss att tyda hans signaler. Hoppas han fortsätter med det, allt blir så mycket enklade då.

Pishi däremot, hon förmedlar allt, alltid, hela tiden, jämt och ständigt (i alla fall om hon är aktiv, är det vilostund då är hon knäpptyst, man har ingen aning om var hon kan tänkas befinna sig). Mest sker kommunikationen genom jamandet. Om hon är på aktivt humör och kommer skuttande förbi där jag står, så säger jag som vanligt "Hej Pishi", eller "hej poppan". Då svarar hon med ett litet "hrrrm".

Om vi lagar mat, då är det hela ordförrådet som kommer fram. Jag svara och säger, "men gumman, vi måste laga klart maten", då säger hon "jaourmmgrrruummm". Så då säger jag "jo, så är det, det vet du".. Och hon säger "hrmmwaooo".. - "jo du får vänta" - "pewmm..  ..warroom"

Och så fortsätter det, tills någon av oss tar lite mat och leker med henne innan maten, så hon får jaga och hoppa av sig lite. Det är ganska lustigt om vi inte hinner/orkar leka med henne, då hör man klagosången ända utifrån vardagsrummet.. Det är SÅÅÅ synd om henne.. =)

Jag fick en liten minnesbild härom dagen, när jag stod och lagade middag, som gjorde mig full i skratt... En av katterna vi har haft, Kanebo, var riktigt bra på att veta när det var matdags. Hon satt aldrig och väntade i dörröppningen, och hon kom väldigt sällan och klagade, för hon visste att det inte var lönt (hon var ganska rund, så vi försökte att inte ge så mycket extramat). 

Så en dag när jag ropade och sa att maten var klar, då hade Martin hörlurar på sig så han dök inte upp utan när jag kollade ut i hallen så var det bara Kanebo som satt där på tröskeln och väntade.. Inte riktigt det jag förväntat mig men det var ju skönt att någon i hushållet reagerade i all fall..... =)

/Anna

Förra helgen for jag och Martin till Rom i dagarna tre. Så klart passade vi på att besöka Roms motsvarighet till Kattstallet, som Martin luskat fram ligger bredvid en gammal ruin/utgrävning mitt i centrala Rom. Där samlas många katter eftersom det är lugnt och skönt, inga människor som stör eftersom man inte får gå bland ruinerna och ett gäng snälla människor som ger dem mat.

Deras hemsida hittar man under http://www.romancats.com/

I Rom har de precis samma problem som vi har i Sverige. Kattens status är så låg att folk kasar ut dem när de tröttnat eller när det inte passar in längre. Som tur är så finns det människor där liksom här som har vigt en stor del av sin fritid till att hjälpa dessa katter att få det bättre. Precis som här hemma förlitar de sig helt och hållet på att allmänheten skänker pengar, de får inga som hellst medel för sin verksamhet från någon myndighet. 

De har liknande policy som vi har här hemma, katten ska bli vaccinerad och kastrerad för att minska sjukdomar och fler oönskade katter. De kastrerar över 3000 katter varje år, så det är en riktig hjälteinsats. Även om många av katterna får gå ut som de vill har personalen bra koll på vilka katter som kommer och går. De håller sig i trakten kring ruinerna och kommer för att äta när det blir svalt.

Det som dock skiljer sig väsentligt åt mot här hemma är att i Rom är det bara ett fåtal som faktiskt adopterar katter. Som jag förstod det så tar de inte betalt för katterna, men de ser till att katterna får ett bra hem.

Inne i det lilla trånga "stallet" (om man kan kalla det så, inklämt i ett utrymme under en väg, bredvid ruinerna) har de ett rum med katter som inte kan/får gå ut. Det är katter med speciella behov, blinda katter eller sådana som återhämtar sig från en sjukdom eller ett kirurgiskt ingrepp. Vi fick gå in dit med en volontär och lite andra turister och fick höra lite historier om katterna. Tex en stor svart långhårig hankatt som kommit in till dem utan någon som hellst förmåga att röra sig, troligtvis påkörd. De hade vårdat honom och gett honom kärlek, så att han nu hjälpligt kunde ta sig fram trots sina neurologiska skador och uppskattade att bli ompysslad. Han vinglade runt över det hala stengolvet och charmade alla som såg honom. 

   Denna stiliga misse kunde nästan inte se, men älskade att ligga i knät och bli klappad. Så fort någon besökare satte sig ned på huk kom den tassande och ville upp i knät där den sedan låg tills den blev undanskuffad.

       Dessa två små kattungar var det inget större fel på, men det var bra för de andra katterna om det fanns några som livade upp vardagen för dem. De var helt underbart busiga och livfulla.

   Utanför fanns det ett gäng katter som hälsade alla besökare välkomna, några helt friska, andra blinda och skadade, men välmående. =)

/Anna