Förra helgen for jag och Martin till Rom i dagarna tre. Så klart passade vi på att besöka Roms motsvarighet till Kattstallet, som Martin luskat fram ligger bredvid en gammal ruin/utgrävning mitt i centrala Rom. Där samlas många katter eftersom det är lugnt och skönt, inga människor som stör eftersom man inte får gå bland ruinerna och ett gäng snälla människor som ger dem mat.

Deras hemsida hittar man under http://www.romancats.com/

I Rom har de precis samma problem som vi har i Sverige. Kattens status är så låg att folk kasar ut dem när de tröttnat eller när det inte passar in längre. Som tur är så finns det människor där liksom här som har vigt en stor del av sin fritid till att hjälpa dessa katter att få det bättre. Precis som här hemma förlitar de sig helt och hållet på att allmänheten skänker pengar, de får inga som hellst medel för sin verksamhet från någon myndighet. 

De har liknande policy som vi har här hemma, katten ska bli vaccinerad och kastrerad för att minska sjukdomar och fler oönskade katter. De kastrerar över 3000 katter varje år, så det är en riktig hjälteinsats. Även om många av katterna får gå ut som de vill har personalen bra koll på vilka katter som kommer och går. De håller sig i trakten kring ruinerna och kommer för att äta när det blir svalt.

Det som dock skiljer sig väsentligt åt mot här hemma är att i Rom är det bara ett fåtal som faktiskt adopterar katter. Som jag förstod det så tar de inte betalt för katterna, men de ser till att katterna får ett bra hem.

Inne i det lilla trånga "stallet" (om man kan kalla det så, inklämt i ett utrymme under en väg, bredvid ruinerna) har de ett rum med katter som inte kan/får gå ut. Det är katter med speciella behov, blinda katter eller sådana som återhämtar sig från en sjukdom eller ett kirurgiskt ingrepp. Vi fick gå in dit med en volontär och lite andra turister och fick höra lite historier om katterna. Tex en stor svart långhårig hankatt som kommit in till dem utan någon som hellst förmåga att röra sig, troligtvis påkörd. De hade vårdat honom och gett honom kärlek, så att han nu hjälpligt kunde ta sig fram trots sina neurologiska skador och uppskattade att bli ompysslad. Han vinglade runt över det hala stengolvet och charmade alla som såg honom. 

   Denna stiliga misse kunde nästan inte se, men älskade att ligga i knät och bli klappad. Så fort någon besökare satte sig ned på huk kom den tassande och ville upp i knät där den sedan låg tills den blev undanskuffad.

       Dessa två små kattungar var det inget större fel på, men det var bra för de andra katterna om det fanns några som livade upp vardagen för dem. De var helt underbart busiga och livfulla.

   Utanför fanns det ett gäng katter som hälsade alla besökare välkomna, några helt friska, andra blinda och skadade, men välmående. =)

/Anna