Nu har Pishi och Watson varit hos oss i en vecka. Det gick ganska fort för Pishi att släppa på rädslan. Hon gillar inte när vi rör oss runt i lägenheten, men så fort vi sitter ned eller står och lagar mat så kommer hon fram och kollar in läget eller hittar någonting att leka med. Allt går att leka med. Även gamla olivkärnor som ligger kvar på en odiskad tallrik sen kvällen innan. (olivkärnor är väldigt obekväma att trampa på kan jag lova, jag har testat)

Watson ligger mest och gömmer sig. Han har en favoritplats i en hylla som han bara låter Pishi besöka. När vi kommer och försöker umgås så blir han lite nervös och trycker sig så långt in han bara kan. Men vi har fått klappa utan morr och fräs så det är bara en tidsfråga innan han kommer ut och börjar kolla in läget.

Vi hör honom däremot på nätterna ibland. Det varierar lite, men oftast så drar han igång en operett lagom tills klockan blivit halv tre på natten. Från början trodde jag att han gjort sig illa eller satt fast någon stanns, så jag rusade upp för att kolla efter. Men det visar sig alltid att han mest bara traskar runt och jamar. Vi har gjort i ordning så att han ska kunna hoppa upp på hatthyllan om han vill ligga högt, men hittills har vi inte sett att han använder den.

Idag har Pishi fått testa på att gå ut på balkongen. Det var lite vad man i datatermer skulle kallat "input overload". Hon var så tokigt nyfiken/nervös/spänd/förtjust/frusen/uppjagad/exalterad så hon inte riktigt visste var hon skulle ta vägen. Men hon hittade raskt upp på bordet där ute och satte sig och kollade på skatorna. Det kommer nog bli en favorit framöver. Synd att det är så kallt ute bara.

Igårkväll så hjälpte duktiga Pishi mig att sticka. Eller, hjälpte - stjälpte, beror på hur man ser det. Men hon var väldigt söt i all fall när hon trodde hon hade fått tag på garnet och satte av, bara för att efter en meter tvärnita för att jag höll i andra änden av nystanet. Jag lyckades få lite bilder. Hon är en sötnos!!

Nu springer hon runt i lägenheten och undersöker varenda liten sak som ligger på golvet. Kanske letar hon efter den lilla röda laserplutten som var så rolig igår. Den får nog komma fram till kvällen igen =)

/Anna

Om någon skulle komma hem till oss på besök skulle den inte tro på oss när vi sa att vi har två katter, varav den ena är ganska stor.

För att personen skulle tro oss skulle vi få göra som när man spårar vilda djur i naturen, man skulle leta efter spår. Och spår finns det många av.

Det mest uppenbara är så klart kattlådan med "spillningen". Ett tydligt tecken på att det finns djur i närheten.

Vidare skulle man se att maten ha blivit nafsad på i köket, dock kan man konstatera att det inte rör sig om några hungriga bergslejon direkt.

Efter det skulle man kanske bege sig till vardagsrummet och se högen av kattleksaker som fortfarande ligger orörd på golvet.

Sen kommer de absolut tydligaste tecknen av dem alla.. de snedvridna lamporna på väggen, tavlan som lyckligtvis nog inte ramlade ner, blomkrukan i krash på golvet...

Vi hade fått höra att Watson gillade att ligga högt, men att han skulle försöka ta sig upp på hyllan 1,60 m över soffan - via lampan och tavlan, och med klorna djupt in i tapeten - det visste vi inte.

Tja, såklart så såg de ju helt oskyldiga ut när vi konfronterade dem med bevisen, men vem vet, det kanske var ett bergslejon som kom in i lägenheten och orskade mer kaos än alla de nio tidigare katterna tillsammans har lyckats med.

Just nu ser de ju helt oskyldiga ut..

Fortsättning följer...

/Anna

Det var idag dags för Esmeralda att åka tillbaka till Kattstallet. Jag måste säga att det var lite svårt att lämna henne, efter den senaste veckans händelser. Speciellt eftersom hon har blivit riktigt kelig efter det att vi tog av henne tratten igårkväll. I morse kom hon till och med upp i sängen för att få lite klapp och kel! 

Så här såg det ut precis innan vi stoppade in henne i transportburen...

   Ganska svårt att lämna ifrån sig en sådan liten sötnos...

Efter att vi varit på Kattstallet han vi precis städa ett varv i lägenheten innan Watson och Pishi kom. De har bott i ett jourhem ett tag, men kunde inte stanna kvar där längre pga flytt, så vi blev tillfrågade om vi ville ta oss an dem.

Pishi är ca 1,5 år gammal och sköldpaddsfärgad. Hon kom till Kattstallet som kattunge och är ganska van vid människor. Just nu vet vi dock inte var hon håller hus, men vi misstänker att hon smet in under soffan när hon fick chansen. Hon kommer nog fram när hon blir hungrig, det brukar de göra =)

Watson är en långhårig grå kille som gått hemlös i Tegelvikshamnen innan han fick komma in i värmen. Han ligger just nu och utmed väggen bakom gardinen i vardagsrummet. Han ser dock inte alltför skrajsen ut, så vi tror nog att han kommer börja visa sig ganska snart.

Jan återkommer med bilder när jag har några bra..

/Anna

Esmeralda är, liksom många katter på Kattstallet, en så kallad hittekatt. Många katter som hittas ute har någon gång varit "ägd" av någon (i den mån en katt kan kallas ägd, det brukar oftast uppfattas som om förhållandena är de omvända!)

En del av dessa katter har turen att bli återbördade till sin husse/matte. En del på grund av att deras ägare aktivt letar efter dem och har turen att någon har tagit hand om katten. En del på grund av att de en gång har fått en ID-märkning som gör att det går att spåra ägaren. 

Esmeralda var idag iväg till veterinären för att bli kastrerad och för att få sig ett id-nummer. Det här är inte en behaglig upplevelse för någon katt, allra minst en katt som är förskräckligt rädd för att bli infångad och stoppad i en transportbur. Men hon kom dit, hon till och med lät sig bli undersökt med kalla instrument på bröstkorgen utan att göra för stor sak av det. 

När sedan djursjukhuset ringde och meddelade att Esmeralda kunde bli hämtad, så fick jag mig en överraskning som vare sig var uppmuntrande eller behaglig. Esmeralda var redan kastrerad....

En gång i tiden så fanns det någon människa som brytt sig så mycket om henne att han/hon gjort sig besväret att åka till veterinären och låtit Esmeralda genomlida en ganska jobbig operation. Vad som sedan har hänt är det bara Esmeralda som vet. Blev hon utkastad? Rymde hon och gick vilse? Ingen vet. Sedan hon kom till Kattstallet är det ingen som har gjort anspråk på henne, och det har inte hittats någon ID-märkning.

Jag finner inte ord för att beskriva hur jag känner mig när jag tänker på att hon nu ytterligare en gång ska gå runt med ett sår på magen och strut på huvudet. Men denna gång blev hon i alla fall ID-märkt och förhoppningsvis kommer hon inte behöva vara ute i kylan en vinter till.

Så - kontentan av det hela är att även om ens katt är innekatt så ska den vara ID-märkt och finnas med i polisens register. Katter kan ta sig ut genom den minsta av springor i ett öppet fönster eller hoppa ner från balkongen fastän man bor fyra våningar upp..

Nu väntar en helg av lugn och ro för lilla Esmeralda, och förhoppningsvis kommer hon acceptera struten på huvudet. Just nu är hon så förvirrad och går in i saker och har omkull blommor både här och där. Men framför allt så kommer hon inte upp på sin favoritplats eftersom kanten på struten fastnar i filten och hon stoppas upp. (Hur lär man en katt backa??)

Tills vidare håller hon sig på golvet.

Jag återkommer om hennes framsteg/ Anna

Nu har det hänt!! Esmeralda var så pass kelsjuk och i behov av klapp och gos att hon vågade hoppa upp i soffan och lägga sig bredvid mig och bli klappad!!!!

Hon har tillåtit Martin att lyfta upp henne i soffan en gång men då la hon sig en bit bort och lät honom klappa ett tag, men nu tog hon ett eget beslut och kom hoppandes på eget bevåg. Efter ett tag blev det för läskigt, men ÄNDÅ!!!!!!! Jag ler så brett att jag börjar få ont i kinderna... 

/Anna =)

Nu är semestern slut och Esmerlada hälsar alla gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Hon saknar sin kompis Kanebo en del, men har vant sig vid livet som ensamkatt. Soffan är numera hennes att förfoga över helt fritt!

En ny sak hon har börjat med som vi inte är vana med sedan tiden när Kanebo bodde här är att hon jamar otroligt mycket. På natten. Högt. Länge... Gärna från tre-snåret och någon timme frammåt.

Men även på dagarna, och då lite tystare, men ändå betydligt mer frekvent än tidigare. Vi tar det som en positiv sak och hoppas att hon så småningom tar mod till sig och hoppar upp i soffan för att gosa. Det är tydligen inte aktuellt än.

Jag har inga aktuella bilder för närvarande på lilla långskånken, men det kommer. Tills vidare får ni hålla till godo med en roligt bild jag hittade på nätet tidigare...

/Anna

Idag när Martin var hemma så var katterna som vanligt ganska gosiga. Inget ovanligt med det egentligen. Numera får han klappa Esmeralda under magen och i stora drag öva "lyftgreppet", men inte lyfta. Det är fortfarande för läskigt. Kanebo blir gärna klappad på huvudet och jag får sitta länge bredvid henne på huk och klappa.

Men idag hade de tydligen också bestämt sig för att det gick bra att gosa med varandra. Esmeralda har nog velat det länge men Kanebo är inte så väldigt kelig på det sättet. Som tur var så är Martin snabb med kameran ibland så att det hela förevigades på film. Annars hade jag nog knappt trott honom!!!

Det ser ut som om de kokar ihop något bus, och det hela måste hållas hemligt för våra lyssnande öron...    

   Visk visk, mummel mummel..

   Bus..? Nej inte vi inte.. Skulle aldrig falla oss in.. Vad får dig att tro det

Stora framsteg är det i alla fall, trott eller ej, för Kanebo har egentligen aldrig tillåtit Esmeralda så nära på det viset om det inte är i samband med matning..

/Anna

Till vardags så lunkar liksom livet på, jag matar på morgonen och Martin på kvällen. Jag fixar kattlådan och Esmeralda tittar på. Martin mutar kissarna med leverpastej, och de båda svansar runt och är glada.

Men så en dag så tar vi båda ett steg tillbaka och säger, "men inte brukar väl Kanebo göra så där, och visst har Esmeralda blivit mer så här..."

Allt som oftast glömmer vi bort att även de små stegen är viktiga. Att vi kan sitta på huk och klappa Kanebo är STORT, men att Esmeralda inte sprang lika snabbt förbi mig när jag stod i hallen är viktigt det med. Båda katterna har på senaste tiden gjort gansksa stora små framsteg när vi tar oss lite tid att observera dem.

Kanebo till exempel, hon sitter ned på rumpan alldeles bredvid mig när jag ska göra frukost. Förut satt hon också på rumpan, men alltid under köksbordet. Nu kan hon sitta och kolla upp på mig och nästan tigga, men på ett väldigt nobelt sätt.. (Hon är ju trots allt en dam..)

Hon sitter kvar i samma ställning även när vi går därifrån och när vi kommer tillbaka. Jag har en känsla av att hon är mindre nervös nu. Soffan funkar som vanligt inte för klappar, i alla fall inte om hon själv är i den.

Om Esmeralda kommer och vill ligga i soffan så är det ok om hon ligger nära, de behöver inte ha en hel sofflängd mellan sig.

När jag ska gå till jobbet på morgonen har det hänt ganska ofta att Kanebo kommer smygandes och vill gosa när jag står med ytterkläderna på. Då är det svårt att komma iväg vill jag lova.

Esmeralda springer som vanligt snabbt förbi när vi närmar oss på fel ställe, tex hallen eller dörren till köket, men hon är inte lika snabb nu som för en månad sedan.

Hon kommer ut på balkongen när vi är där och har inget emot att bli klappad när hon ligger på balkongstolen och vilar. Det var alldeles omöjligt förut.

Esmerlada är ju "Martins katt", dvs hon har tytt sig till honom mer än mig, så han har kunnat lyfta upp henne i knät en snabbis, men hon hoppade därifrån ganska omedelbart. Jag har fått hålla handen under hennes mage när jag klappat, men det är inte dåligt det heller.

Båda kissarna sitter innanför dörren och väntar när vi kommer hem på kvällen, även det är ganska nytt. De springer genast iväg när dörren öppnas, men de är där båda två och snart så kommer de nog sitta kvar för att få en snabb blick ut i trapphusets läskiga ekande värld.

/Sommarhälsningar från balkongen