Nu har Pishi och Watson varit hos oss i en vecka. Det gick ganska fort för Pishi att släppa på rädslan. Hon gillar inte när vi rör oss runt i lägenheten, men så fort vi sitter ned eller står och lagar mat så kommer hon fram och kollar in läget eller hittar någonting att leka med. Allt går att leka med. Även gamla olivkärnor som ligger kvar på en odiskad tallrik sen kvällen innan. (olivkärnor är väldigt obekväma att trampa på kan jag lova, jag har testat)

Watson ligger mest och gömmer sig. Han har en favoritplats i en hylla som han bara låter Pishi besöka. När vi kommer och försöker umgås så blir han lite nervös och trycker sig så långt in han bara kan. Men vi har fått klappa utan morr och fräs så det är bara en tidsfråga innan han kommer ut och börjar kolla in läget.

Vi hör honom däremot på nätterna ibland. Det varierar lite, men oftast så drar han igång en operett lagom tills klockan blivit halv tre på natten. Från början trodde jag att han gjort sig illa eller satt fast någon stanns, så jag rusade upp för att kolla efter. Men det visar sig alltid att han mest bara traskar runt och jamar. Vi har gjort i ordning så att han ska kunna hoppa upp på hatthyllan om han vill ligga högt, men hittills har vi inte sett att han använder den.

Idag har Pishi fått testa på att gå ut på balkongen. Det var lite vad man i datatermer skulle kallat "input overload". Hon var så tokigt nyfiken/nervös/spänd/förtjust/frusen/uppjagad/exalterad så hon inte riktigt visste var hon skulle ta vägen. Men hon hittade raskt upp på bordet där ute och satte sig och kollade på skatorna. Det kommer nog bli en favorit framöver. Synd att det är så kallt ute bara.

Igårkväll så hjälpte duktiga Pishi mig att sticka. Eller, hjälpte - stjälpte, beror på hur man ser det. Men hon var väldigt söt i all fall när hon trodde hon hade fått tag på garnet och satte av, bara för att efter en meter tvärnita för att jag höll i andra änden av nystanet. Jag lyckades få lite bilder. Hon är en sötnos!!

Nu springer hon runt i lägenheten och undersöker varenda liten sak som ligger på golvet. Kanske letar hon efter den lilla röda laserplutten som var så rolig igår. Den får nog komma fram till kvällen igen =)

/Anna

Om någon skulle komma hem till oss på besök skulle den inte tro på oss när vi sa att vi har två katter, varav den ena är ganska stor.

För att personen skulle tro oss skulle vi få göra som när man spårar vilda djur i naturen, man skulle leta efter spår. Och spår finns det många av.

Det mest uppenbara är så klart kattlådan med "spillningen". Ett tydligt tecken på att det finns djur i närheten.

Vidare skulle man se att maten ha blivit nafsad på i köket, dock kan man konstatera att det inte rör sig om några hungriga bergslejon direkt.

Efter det skulle man kanske bege sig till vardagsrummet och se högen av kattleksaker som fortfarande ligger orörd på golvet.

Sen kommer de absolut tydligaste tecknen av dem alla.. de snedvridna lamporna på väggen, tavlan som lyckligtvis nog inte ramlade ner, blomkrukan i krash på golvet...

Vi hade fått höra att Watson gillade att ligga högt, men att han skulle försöka ta sig upp på hyllan 1,60 m över soffan - via lampan och tavlan, och med klorna djupt in i tapeten - det visste vi inte.

Tja, såklart så såg de ju helt oskyldiga ut när vi konfronterade dem med bevisen, men vem vet, det kanske var ett bergslejon som kom in i lägenheten och orskade mer kaos än alla de nio tidigare katterna tillsammans har lyckats med.

Just nu ser de ju helt oskyldiga ut..

Fortsättning följer...

/Anna