Nu börjar det släppa. I tisdags när jag och Pishi lekte på sedvanligt sätt under frukosten så märkte jag att hon blev distraherad av att Watson var ute och gick i vardagsrummet. Han brukar ju annars bara ligga på sin plats i hyllan när jag är hemma. Efter ett tag började Pishi svansa runt mer och mer ute i hallen och glömde nästan av leken. Tillslut så såg jag ett grått lurvigt ansikte kika fram runt köksdörren. Han satt kvar ett tag fastän jag pratade med honom. Sen i onsdags hände samma sak, men han satt kvar ytterligare lite längre. 

Men i torsdags!!!! Då kom han smygandes in över tröskeln och ända fram till matskålarna. Tro mig när jag säger att så stilla har nog ingen sett mig sitta i hela mitt liv. Till slut fann jag mig och insåg att jag måste ju för tusan få äta upp frukosten, så jag började försiktigt skramla lite med filmjölkstallriken. Watson kikade upp på mig och såg lite förskräckt ut men fortsatte sedan att äta i lugn och ro. Så jag slappnade av och vi delade en lugn stund tillsammans vid frukostbordet =)

Pishi höll sig i bakgrunden medan allt detta hände. Jag vet inte varför, men hon kanske ville låta Watson vara i fred. Hur som hellst så funkade det i alla fall!!

Watson kommer fram mer och mer på kvällarna nu. Han sitter och äter upp maten vi ställt fram bredvid soffbordet och han har inga problem att smyga runt så länge vi sitter still. Pishi blir alldeles till sig när han kommer fram. Jag har sett henne lägga sig på honom vid flera tillfällen, en övning han verkar ta med ro tills det blir för intensivt och han smäller ifrån. Ibland på dagarna har jag fått rapporter om att de ligger på golvet och slickar varandra och är så söta så.. Det skulle jag vilja se nån dag...

Pishi gör framsteg även hon. Det börjar närma sig den dagen då hon kommer stryka sig mot mina ben innan frukosten serveras. Hitills så svansar hon bara runt och knorrar sött och är framme och nosar på de matbitar jag erbjuder ur handen. Men jag märker att hon kommer närmare och närmare, för nu i veckan kunde jag nudda svansen på henne när hon slank förbi!

I går var vi på Kattstallet för att hämta en del saker, och passade på att hälsa på Esmeralda. Hon fräste först men det gick bra att klappa henne om vi var försiktiga. Det märks att hon inte trivs så bra på stallet, för hon var alldeles sträv i pälsen och såg väldigt olycklig ut. Men personalen där sa att hon numera i alla fall rörde sig mellan burarna och låg och vilade på olika ställen och inte bara i sin bur. Det är så synd att hon inte visar vilken kelig och social missa hon är, för hos oss kunde hon inte få nog av klapp ibland. Vi kom ju inte så långt som till att lyfta och bära, men det skulle nog gå ganska snabbt för henne att bli helt social om hon bara fick komma till en lugn hemmamiljö.

Det som kändes så bra dock var att Kanebo inte var kvar på stallet längre!!! Jag hoppas så att hon vågar slappna av i sitt nya hem och visa vilken härlig personlighet hon har!!

/Anna

Hon är inte bara tennisspelare, hon är även storfiskare.. =)

En av Pishis stora favoritsysselsättningar är att kolla på katt-TV, eller som vi tvåbeningar kallar det: akvarierna. Allt som oftast när någon av firrarna är framme vid rutan kommer hon flygande och ställer sig med framtassarna på rutan och försöker klippa till den. Sedan sitter hon och väntar på att den ska komma tillbaka för att upprepa samma manöver igen..

På det ena av våra två akvarium kan hon utan något större problem hoppa upp, och tack vare lampan så är det varmt och skönt där, så hon ligger gärna kvar och myser, fasten vi i början jagade ned henne. Nu mera sitter hon gärna och kikar ned över kanten och viftar runt med tassarna för att fånga fisken från det hållet istället. Ibland lutar hon sig så mycket över kanten att hon tippar över och får göra en nödlandning nedanför. Men det hindrar henne inte från att försöka igen.. =)

Igårkväll var det lyxmiddag för katterna, och till och med Watson kom fram för att ta sig en munsbit. Det var makrill och tydligen så är det värt att komma ända fram till soffbordet för att smaka när det luktar så gott. Det var första gången han kommit fram för att äta när vi suttit i soffan. Annars brukar jag få gå och lägga upp en specialportion åt honom innan vi ska gå och lägga oss för att han ska få smaka något gott. Det går framåt!!!

/Anna

Det börjar släppa!!!   

Efter en julledighet med mycket görande av ingenting hemma i lägenheten så har Watson faktiskt börjat acceptera det faktum att vi också bor här och inte är super-duper-ultra-mega-läskiga. Det går fortfarande bäst om jag inte är hemma, men även då har han börjat släppa till lite fram på kvällskvisten. En av dagarna smög han sig fram för att äta som vanligt vid 23-snåret, men stannade upp och kollade på oss riktigt länge där vi satt i soffan. Vi satt som förstenade och vågade inte säga eller göra någonting nästan. Han satt där några minuter och gick sedan vidare till köket som om inget hade hänt.. På vägen tillbaka for han dock som en vessla in under skrivbordet för då sa jag de livsfarliga orden "hej Watson-san" (vi kallar dem för Pishi-pop och Watson-san, mest för att det låter kul, men även för att Watson ser ut lite som en japansk gammal herre)

Han har även tagit mod till sig och lekt med Pishi medan vi kollade på och för några dagar sedan kom han fram och la sig på mattan med tassarna i vädret mitt på ljusan dag och gosade med Pishi. Hans mage måste vara något av det mjukaste man kan hitta.. Pishi verkar tycka det, för hon vill så gärna vara nära, och trycker sig mot honom så han nästan faller omkull.

Det största framsteget hände igår, när Martin satt hemma och jobbade. Han skulle ta något från soffbordet medan Pishi låg i soffan och Watson låg bredvid på armstödet (Kanebos gamla favvoplats). Ingen av dem brydde sig nämnvärt om att Martin gick runt i rummet och kom emot dem. Det var först när han kollat ett tag på Watson och började prata som det blev för läskigt. Men ändå!!!!!!!!!!!!!!!!! Vilket framsteg   

Det är nog så att tid och tålamod är huvud-ingredienserna när det gäller Watson.

Pishi gör små framsteg hon också. Idag när jag satt i sängen och jobbade med datorn i knät så kom hon tassande över täcket och började undersöka mina fötter. Det slutade med att hon stod på mina ben och kollade över datorskärmen för att kika om jag gjorde något spännande.. Inget klapp, men närhet!

/Anna

Han är ett riktigt nattdjur lilla herr Watson. Som jag har berättat förut så kommer han fram på dagen om jag inte är hemma, men är det helg och jag är hemma, då är han lite som en tonåring - sover hela dagen och röjer hela natten.. Eftersom han ligger i sitt krypin alldeles bredvid soffan så brukar jag titta till honom och prata lite med honom, men oftast vänder han sig bara om och somnar med huvudet åt andra hållet istället för att inte bli störd. Det är nog fortfarande för läskigt med två människor i lägenheten.

Men när han väl kommer fram, då blir det liv i luckan. Framför allt eftersom Pishi då vaknar till liv och börjar prata högljutt. Hon älskar när han är framme, hon vill inget hellre än att vara nära.. Det blir som en liten symfoni av jam-kurr-yl-kvack =) (ja det låter faktiskt som om hon kvackar..) 

En rolig sak som Pishi gör ibland kan få mig att skratta rakt ut för hon ser så rolig ut. Hon försöker gömma sig bakom ett hörn, men misslyckas totalt med hela manövern.

Det hela påminner mycket om en figur i en Japansk teknad serie som vi brukar titta på här hemma. Eftersom jag inte lyckats fota Pishi i den situationen än så får ni hålla till godo med kopian..

Figuren heter Chopper och så här ser det ut när han "gömmer sig" bakom ett hörn.. 

Hela kroppen syns och det är bara halva huvudet som är bakom hörnet.. Pishi upp i dagen =)

/Anna

I helgen har vi storstädat. Det mesta fick sig en omgång. Fiskarna fick ett vattenbyte, till Pishis stora förtjusning. Det var så roligt att kolla på alla bubblorna som for genom slangen och vattnet som skvalade i duschen. Det blev en del lek också eftersom vår laserpekare egentligen är en temperaturmätare med lasersikte som vi använder för att ha koll på temperaturen i akvariet när vi gör vattenbyte. Pishi känner igen ljudet av den där termometern på kilometers avstånd. Hon satt förväntansfullt bakom oss och väntade på att få ta del av det roliga. Till och med när vi fick besök så kom hon fram så länge hon fick jaga laserplutten.

När vi bytte lakan så var hon med och övervakade att allt gick rätt till. Efteråt skulle det så klart provsittas för att kontrollera att allt var i sin ordning.

Watson tog det piano som vanligt. Det är helt ok att damsuga runt omkring honom så länge han får ligga i sitt hål och kura. Pishi far omkring som en vessla så fort hon hör att vi öppnar städskåpet.

Pishi har fått ett nytt favoritställe så här i vintertider. Jag kan inte se att det skulle vara bekvämt men.. Katter brukar ha en annan inställning till vad som är bekvämt och inte.

  =)

Efter all städning så insåg vi att det bara var kissarna kvar. Så nu har vi två toksura men välmanikyrerade och pedikyrerade inneboende. Watson kommer nog återhämta sig så smångingom, men just nu ligger han och trycker bakom soffan och ville inte ens smaka på tonfisken. Pishi har redan återhämtat sig och sitter och glufsar i godan ro.

/Anna

Pishi gillar att leka med laserpekaren. Det är faktiskt det absolut skojigaste hon vet. Om jag sitter och fingrar på fjärrkontrollen som knarrar precis som laserpekaren, då spetsar hon öronen och spänner musklerna redo att jaga iväg.

Eftersom vi inte har så jättestort här hemma så blir det en del piruetter för att göra av med hennes överskottsenergi. Hon gör bara vänstervarv dock. Försöker vi snurra åt höger sitter hon bara och stirrar på pekaren och tassade lite efter den. Men kör vi vänstervarv så gårdet i faslig takt. Varför vet jag inte   

Jag lyckades filma en del av det innan batterierna dog i kameran. Håll till godo!

/Anna

Vi har fått oss en liten tennisspelare i huset. Hon heter Pishi Becker och är proffs på att smasha torrfoder rakt in i väggen och sedan jaga efter dem runt hela lägenheten. Alla katter vi har haft hittills har anammat morgonleken på ett eller annat sätt, men ingen har tagit den till sig så fort som Pishi. På två dagar så var hon med på banan och utvecklade leken på sitt eget vis.

Smulan som vi hade här hemma  vintern 2008-2009 var i och för sig en riktig hejare på att gömma sig bakom allt (dörrposter, pizzakartonger, Martins ben..) för att huvudstupa kasta sig på matbitarna när de kom flygande. Jessie var så matglad att när leken var slut brukade han klämma i med ett riktigt ledset och besviket jam för att poinera att han inte var så glad och nog kunde äta lite till. Men ingen av dem har förstått leken så fort som Pishi. Första tiden med Kanebo så sprang hon ikapp matbiten och sedan flydde hon huvudstupa ut i vardagsrummet, för att sedan återvända och göra om det hela igen.

Pishi sitter och väntar, hon ser att jag har något i handen, och när jag kastar så far hon upp som ett skott och tar en dubbeltass-sving och drämmer till matbiten så att den flyger iväg åt valfritt håll. Oftast tjongar den in i dörren eller spisen för att sedan studsa ut i hallen. Då flyger hon efter och stoppar den med tassen innan hon kollar sig omkring för att se att ingen annan kanske skulle ha hunnit ikapp och ska sno den av henne. Sen sätter hon i sig den med glupsk apiti. Jag hör knappt ens att hon tuggar. Ibland tror jag bara att hon sväljer den hel.

Jag vet inte riktigt vem hon tror ska komma och ta maten av henne, för Watson ligger alltid och trycker på sin vanliga plats när jag är hemma. Är jag borta, men Martin är hemma och sitter och jobbar, då kan han komma fram även på dagen och spankulera runt i lägenheten och kolla ut genom fönstret. Pishi förljer då hans varenda rörelse och vill sååå gärna vara nära och gosa. Men som sagt, detta är bara något som sker när inte jag är hemma, Det är väl för läskigt med två människor i lägenheten samtidigt.

Pishi har hittat sin favoritplats i vardagsrummet på kvällstid, när vi sitter och kollar på tv. Då ligger hon ovanpå tv-bordet och myser och kollar då och då upp på skärmen och ser vad som händer. Annars så ligger hon och kollar in vad vi gör och om det kanske kommer en liten röd laserprick flygandes någon stanns... =)

En sötnos är hon i alla fall.

Fler bilder kommer på Watson när han behagar visa sig samtidigt som kameran är tillgänglig.

/Anna

Det kan vara så att jag har kommit på lösningen på gåtan till varför Watson jamar i tid och otid. I morse när jag var i köket så hörde jag en duns. Sedan började Watson prata med mig.. Så jag gick ut till vardagsrummet för att se efter vad han ville, och då såg jag att Pishi hade haft ner blomkrukan igen. Denna gång var det bara innerkrukan av plast som for i golvet, men det var jord lite överallt. 

Så jag frågade Watson om det var det han hade sagt förut och han svarade - "Elementärt min kära jourmatte - elementärt"

/Anna