Nu börjar det släppa. I tisdags när jag och Pishi lekte på sedvanligt sätt under frukosten så märkte jag att hon blev distraherad av att Watson var ute och gick i vardagsrummet. Han brukar ju annars bara ligga på sin plats i hyllan när jag är hemma. Efter ett tag började Pishi svansa runt mer och mer ute i hallen och glömde nästan av leken. Tillslut så såg jag ett grått lurvigt ansikte kika fram runt köksdörren. Han satt kvar ett tag fastän jag pratade med honom. Sen i onsdags hände samma sak, men han satt kvar ytterligare lite längre. 

Men i torsdags!!!! Då kom han smygandes in över tröskeln och ända fram till matskålarna. Tro mig när jag säger att så stilla har nog ingen sett mig sitta i hela mitt liv. Till slut fann jag mig och insåg att jag måste ju för tusan få äta upp frukosten, så jag började försiktigt skramla lite med filmjölkstallriken. Watson kikade upp på mig och såg lite förskräckt ut men fortsatte sedan att äta i lugn och ro. Så jag slappnade av och vi delade en lugn stund tillsammans vid frukostbordet =)

Pishi höll sig i bakgrunden medan allt detta hände. Jag vet inte varför, men hon kanske ville låta Watson vara i fred. Hur som hellst så funkade det i alla fall!!

Watson kommer fram mer och mer på kvällarna nu. Han sitter och äter upp maten vi ställt fram bredvid soffbordet och han har inga problem att smyga runt så länge vi sitter still. Pishi blir alldeles till sig när han kommer fram. Jag har sett henne lägga sig på honom vid flera tillfällen, en övning han verkar ta med ro tills det blir för intensivt och han smäller ifrån. Ibland på dagarna har jag fått rapporter om att de ligger på golvet och slickar varandra och är så söta så.. Det skulle jag vilja se nån dag...

Pishi gör framsteg även hon. Det börjar närma sig den dagen då hon kommer stryka sig mot mina ben innan frukosten serveras. Hitills så svansar hon bara runt och knorrar sött och är framme och nosar på de matbitar jag erbjuder ur handen. Men jag märker att hon kommer närmare och närmare, för nu i veckan kunde jag nudda svansen på henne när hon slank förbi!

I går var vi på Kattstallet för att hämta en del saker, och passade på att hälsa på Esmeralda. Hon fräste först men det gick bra att klappa henne om vi var försiktiga. Det märks att hon inte trivs så bra på stallet, för hon var alldeles sträv i pälsen och såg väldigt olycklig ut. Men personalen där sa att hon numera i alla fall rörde sig mellan burarna och låg och vilade på olika ställen och inte bara i sin bur. Det är så synd att hon inte visar vilken kelig och social missa hon är, för hos oss kunde hon inte få nog av klapp ibland. Vi kom ju inte så långt som till att lyfta och bära, men det skulle nog gå ganska snabbt för henne att bli helt social om hon bara fick komma till en lugn hemmamiljö.

Det som kändes så bra dock var att Kanebo inte var kvar på stallet längre!!! Jag hoppas så att hon vågar slappna av i sitt nya hem och visa vilken härlig personlighet hon har!!

/Anna