Pishi tar stora kliv nu, i form av väldigt små kliv så att säga... Rörigt jag vet, men det är så det känns.

Det är de små sakerna, som är ganska svåra att beskriva, som gör att det känns som om vi kommer närmare något sorts mål. Till exempel:

I går när jag kom hem och gick och öppnade balkongdörren så kom hon ut dit fastän jag fortfarande stod där ute. Jag bara lockade på henne och fick till och med klappa lite granna. Sen när jag gick in så var det ingen panik utan hon satt kvar där ute och brydde sig inte om vad jag gjorde. Hon som brukar springa in så fort jag närmar mig balkongdörren.

På morgonen när jag ska gå hemmifrån så får jag klappa riktigt mycket ibland. En gång så blev jag till och med riktigt utskälld lät det som, för hon ställde sig och tok-jamade när jag satte på mig skorna. Martin sa att det var för att jag hade öppnat balkongen en snabbis och inte låtit henne gå ut, men jag tror att det var för att hon inte ville att jag skulle gå hemmifrån.. =)

På kvällen, innan och efter leken, så går det att klappa riktigt mycket. Hon kurrar och spinner och en gång fick Martin klappa fastän hon låg ned!

Som sagt, små steg, men de är stora för oss. Vi har en stark känsla av att hon är nära att släppa på alla spärrarna snart. Tyvärr smittas hon lite av Watsons skygga beteende.

Watson gör i och för sig framsteg han också, men det går väldigt långsamt.. 

En positiv sak är dock att han kommer in i köket och äter frukost med mig. Det gjorde han förut också, men nu kommer han in och börjar äta innan jag satt mig ned. Så jag får se till att inte röra så mycket på mig, utan använda små rörelser och ha allt på samma sida köket innan han kommer in. Men det har funkat i en vecka nu och jag hoppas på en fortsatt utveckling i samma riktning. Det är nog inte så långt innan han kan nosa på handen i alla fall!! (Hoppas hoppas)

/Anna