Jag har varit borta i fyra dagar med jobbet, så jag förväntade mig lite sneda blickar när jag kom hem. Kanebo brukade alltid ignorera mig några timmar innan hon kunde förlåta denna hemska handling. Men inte Pishi inte. Det tog bara några minuter och en del inspekterande av resväska innan hon sprang runt med svansen i vädret och verkade alldeles uppspelt. Så mycket som jag fick klappa då har jag nog inte fått göra totalt sedan hon började tillåta beröring. =) Till och med när jag satt i soffan så kom hon fram och strök sig mot handen. Jag blev riktigt glad och lite rörd!

Även Watson verkade lite nyfiken, för han låg och spanade in mig från mitten av vardagsrummet, men med honom är det svårt att veta. Det som dock är lätt att veta är att nu har våren kommit, i alla fall till Watsons biologiska klocka.. Det är så mycket hår överallt. Stora tussar rullar omkring på samma sätt som de där buskrullarna man ser i gamla western-filmer. Tur att vi har en påslös dammsugare, för den sätter igen på två dammsugningar... 

/Anna

Pishi har inte varit så där lätt att muta hittills som tidigare katter vi har haft här hemma, för hon är inte så intresserad av mat helt enkelt. Men några saker tycker hon att det kan vara värt att komma fram och ta ur handen. Till exempel räkor och skinka. Hittills har jag varit ganska försiktig med uppfostringen, för jag ser hellre att hon kommer fram och beter sig lite som hon vill än att jag skrämmer iväg henne. Så hittills har hon alltid pillat ur godsaken ur handen på mig med sin tass, vilket har resulterat i en del småsår på min fingrar pga hennes väldigt vassa klor. Men så när vi tog fram räkorna sist och hon verkligen var hungrig så tänkte jag att jag försöker, hon är ju ändå en smart liten fröken. Så hon kom fram och nosade och höjde tasen som vanligt, men då sa jag nej och tog bort handen en bit. Sedan direkt fram med den igen och sa varsågod. Hon testade en gång till, och jag upprepade samma sak. Tillslut var hon så frustrerad att hon la sig på köksmattan och rullade runt och krängde som en fisk på land för att hon så gärna ville ha räkan. Men det hjälpte inte. I sin frustration sprang hon ut i vardagsrummet och tillbaka igen och knorrade och spann och var nära att stryka sig mot Martins ben, tills hon till slut kom fram och åt direkt ur handen på mig. Trägen vinner!!

Nu fortsätter vi att muta lite då och då. Hon blir så glad och är villig att stryka sig mot handen om hon får lite gott.. Jag har till och med kunnat klia henne längs ryggen och vid svansroten och hon verkade gilla det. =)

Watson har blivit lite modigare också. Han kom in i köket (bara så att tassarna var över tröskeln, men ändå) när vi stod och lagade mat en dag i veckan. När han insåg att det inte hade ändrat sig något på matskålsstatusen så lommade han iväg igen.. Sedan satt han länge och kollade in vad vi hade för oss när han väl fått mat och vi satt kvar vid bordet efter middagen. Framför allt skall nämnas att han satt upp... Inte ihophukad eller liggandes - han satt på rumpan och såg avslappnad ut! Det känns som ett litet framsteg i alla fall.

/Anna

I går var det nästan lite vårkänslor här hemma i lägenheten, och solen värmde skönt genom förnstret. Pishi har inte velat gå ut på balkongen i vinter, för det har varit för kallt och blött, men när jag öppnade upp igår så var hon snabbt ut och upp på bordet för att spana in småfåglarna i buskarna nedanför. Hon satt där länge och kom bara in för att springa av sig lite vårkänslor som det verkade. (Dvs hon for som en raket genom alla rummen och sedan ut på bordet igen)

Efter ett tag lugnade hon ned sig och kom och lade sig i soffan bredvid mig!! Hon såg så mysig ut så jag var tvungen att knäppa lite kort, viket hon inte verkade uppskatta så väldigt om man kollar in hennes blick.. =)

Pishi gillar att ligga på hyllan bakom soffan, men ibland får man se upp, hon kan förvandlas till ett monster.. Ett gäspande monster.. =)

    Hihi, jag skrattar varje gång jag ser den här bilden... =)

Senaste två veckorna har vi kämpat med att komma nära Watson. Han ligger alltid i sitt trygga tillhåll, så jag har valt att komma och sätta mig bredvid honom. I början fräste han varje gång och kröp ned på andra sidan. Så Martin fick krypa in under sitt skrivbord och försöka komma nära därifrån istället så att Watson kröp in i hålet igen. Efter några dagar slutade han fräsa och låg kvar när jag satte mig ned. Nu har jag testat att lägga en lång pensel i närheten av honom också, så att han vänjer sig med den. Förhoppningen är att vi ska kunna börja klappa honom med den så småningom.

En sak som har gått frammåt sedan vi började med det här är att han har kommit fram när både jag och Martin sitter ned i köket. Än har han inte kommit in, men han sitter och kikar på oss från hallen. Han kommer även in i sovrummet fastän jag är vaken och har lampan tänd. Då hoppar han upp i fönstret och kikar ut, eller busar med Pishi. Sakta men säkert går det frammåt!

/Anna

En liten glädjerapport så här mitt i veckan!!

I morse när jag stod i köket och fixade frukost så ville Pishi som vanligt ha lite uppmärksamhet i form av provsmakning av maten innan jag lägger den i skålen. Trodde jag... Men i dag skedde något fantastiskt istället!!!

Istället för att tassa matbiten ut handen på mig som hon brukar så började hon stryka sig mot handen =)

Fram och tillbaka gick hon, och svansen var spikrak uppåt och hon kuttrade och jamade om vartannat... Jag blev alldeles till mig!

Sedan kom Watson inspankulernades innan jag satt mig ned vid bordet. Han såg att jag stod vid diskhon och han valde ändå att komma in och äta. Antingen var han JÄTTEHUNGRIG eller så insåg han att det inte var så farligt =) Jag hoppas på det senare..

/Anna