Så här såg det ut när lilla Esmeralda skulle gömma sig för stora läskiga oss..   

Det var tvunget att förevigas på bild

I övrigt så har hon accepterat våra mutor (räkor) och i natt vaknade jag av att hon hoppade upp i sängen och landade på mina ben. Men större delen av tiden ligger hon gömd i garderoben eller under sängen. 

/ Trevlig helg

Idag har vi minskat mängden katter här hemma från fyra till två, så saker har helt klart lugnat ned sig. Vi tog med Hipphopp-gänget till kattstallet där de blev placerade tillsammans med Cleo och Stanley, två snälla damer, som inte helt verkade förstå vitsen med att få inneboende. Men så kom Herman förbi och alla tre kattungarna blev helt till sig. De stod vid gallret och jamade efter honom som en lite skara groupies. De verkade hur som hellst ha det bra, så vi lämnade dem där och tog med oss Esmeralda hem.

Så här såg det ut igårkväll när det var dags för kvällsmatning =)

Jag ska lägga upp en filmsnutt när jag får det att fungera.

Och så här såg det ut efteråt. De är tre små glupska rackare och sen blir de toktrötta =)

Nu är det dags att säga hej då till gullungarna och...

...hälsa Esmeralda välkommen hit!

När Esmeralda väl kommit till rätta och vågat sig ur buren tog det inte lång tid förrän hon retirerade till garderoben i hallen.

Hon är inte den första av våra jourhemskatter som legat där. Jag tror att de gillar tryggheten plus att de kan se alla rörelser i lägenheten därifrån.

Så här såg det ut i alla fall!

Sedan fick hon för sig att klättra lite och då blev det såhär..   

Hennes öron syns bakom galjarna strax till höger om mitten. 

Kanebo reagerade ganska bra på det nya sällskapet om man jämför med hur kattungarna togs emot.

Så här såg det ut till att börja med

Det blev en del morr och fräs men sedan slappnade hon av och intog sin standardplats på mattan.

Senare på kvällen gjorde vi några försök att närma oss Esmeralda, men det möttes av en del tassvift och fräs. Men räkorna vi ställt fram slukades hastigt när vi lämnat henne ifred. Hon verkar inte vara blyg med maten   

Alldeles nyss kom hon dock ut och tog en liten promenad och vågade faktiskt komma riktigt nära så länge vi satt still.

Det är allt för ikväll

/Anna

I sex veckor nu har vi haft tre små rackarungar boende hos oss. De hade hittats i en kartong ute i kylan i februari och Kattstallet undrade om vi hade möjligheten att husera dem tills de blivit lite större och vanare vid människor. När de kom till oss så var de 9-10 veckor gamla och uppskattade inte alls vårat sällskap. Fräs och spott och tassvift hörde till det normala, men även lite spinnande när vi trängde oss på och klappade försiktigt.

Nu är de betydligt vanare vid människor och äter glatt ur händerna om det finns något smaskens. Det mesta går ner, eller är i alla fall värt att nosa på. Fast minen när de fick lukta på inlagd sill var obetalbar!!   

De klättrar gärna upp längs benen, en vana som vi försöker få dem att sluta med, för klorna är så vassa nu att rivsåren på låren inte längre är charmiga (om de någonsin var det).. Men det är i alla fall positivt att de vågar vara nära. Så nära att vi får se upp var vi sätter fötterna när det är dags för matlagning, för annars finns risken att en tass eller svans kommer i kläm.

På kvällen när vi ger dem blötmat sittandes på golvet, så går det att klappa alla tre, och ibland även lyfta dem tillrätta så att alla får plats. I övrigt har de inte förstått meningen med klappar, men när de ser Kanebo spinna och bli klappad på så kommer de spinnandes fram och vill vara med om härligheten.

Hipp: Grå-tigrerad hane. Störst av syskonen och den som gärna försvarar sin mat om han var först framme, men även den som är lättast att lyfta och handskas med

Hopp: Svart hona med vita tassar och en (större) vit fläck på svanstippen samt en smal vit bläs mitt i ansiktet. Hopp är lite mer eftertänksam än sina bröder och sitter gärna och kollar in läget innan hon kastar sig huvudstupa in i leken.     

Häpp: Svart hane med vita tassar, (mindre) vit fläck på svanstippen och en svart prick i den vita bläsen på nosen. Häpp är alltid först framme och ska undersöka och försvarar gärna lådan när det är dags för mockning.

Hopp och Häpp är väldigt svåra att se skillnad på om man inte ser ansiktet eller svanstippen. Allt är i övrigt praktiskt taget likadant.

De har alla blivit större sedan sessa bilder togs, men de är fortfarande underbart söta..     

Nu i veckan är det planerat att bebisarna ska tillbaka till Kattstallet för att lättare få ett permanent hem där de kan växa upp till trygga och modiga katter.

Vi hoppas såklart att de inte behöver vara allt för länge på stallet, för det är i hemmamiljö som de utvecklas bäst.

   Hipp och Hopp

Hej då och hoppas vi ses på kattstallet

/Hipp Hopp och Häpp

Så här spenderar Kanebo större delen av dagen när vi antingen är borta eller sitter och jobbar.   

Kanebo är en vacker helgrå honkatt på ca 3 år. Hon kom hem till oss efter påskhelgen 2009, efter att ha varit placerad i ett annat jourhem i ungefär ett år. Hon är en dam som inte rktigt gillar förändringar, så första tiden hemma hos oss låg hon mest under tv-bänken och tryckte, eller smet in under sängen när hon fick möjligheten. Människor var ungefär det läskigaste som fanns och om vi sträckte händerna mot hennes håll så blev det både morr och fräs.

När det gått ungefär två månader så började hon visa sig mer och mer. Hon började komma in i köket när vi lagade mat, sitta på avstånd och kika på oss när vi tittade på tv och ibland smyga sig in i sovrummet och spana om vi somnat eller inte. Men som alla som någonsin tagit hand om en skygg katt vet, så går det i perioder. Ibland kändes det som om vi tog två steg tillbaka, och ibland hände ingenting alls. Men så nån gång då och då kunde vi notera att hon inte sprang iväg i panik när någon ställde sig upp från stolen eller att det faktiskt var riktigt kul att jaga torrfoderbitar som kom flygande genom luften.

Och så en dag, nån gång efter semestern i slutet av Augusti, början av September så tog hon ett steg in i badrummet på morgonen. Inte längre än att framtassarna var över tröskeln, men så pass långt så att hon nästan nuddade mitt ben med svansen när hon vände sig om och skuttade iväg igen. Jag höll på att spricka av glädje.. hon hade gjort ett närmande på egen hand.

(Nu ska tilläggas att vi hade försökt på alla möjliga sätt att närma oss henne. Tofspinnen tuggades sönder, den långa målarpenseln accepterades inte, skinka dög bara om den serverades i matskål och i ett försök att klippa hennes otäckt långa klor bets det hål på ett finger - genom skinnhandskar, grillvantar och handduk. Efter det gav vi upp försöken att tränga oss på och valde att låta henne ta första steget vilket hon gjorde den där morgonen i höstas.)

Efter det så kom hon längre och längre in i badrummet på morgonen. Tillslut började hon äntligen stryka sig mot benen, men klapp funkade fortfarande inte. Men oj vad hon spann!!

Så småningom började det gå att klappa lite på rumpan om hon inte såg att det var en hand som var där. Bit för bit arbetade vi på den där handskräcken och tillslut gunde vi göra såhär... =)

Det är även väldigt specifikt var i lägenheten det får klappas, tex så funkar inte soffan, men om vi står 30cm vid sidan om soffan så går det alldeles utmärkt.

Sedan kattungarna kom så har Kanebo faktiskt gjort en hel del framsteg. Hon har hoppat upp i sängen och låtit sig bli klappad och det går att kalla på henne vid namn och hon kommer (om hon har lust såklart.. =) )

Vi får se hur det går nu när bebisarna ska tillbaka till Kattstallet och en ny liten skyggis ska få komma hem till oss. Fortsättning följer   

/Anna

..till min blogg om de katter som jag och min sambo är jourhem åt. Här kommer jag lägga upp bilder och filmklipp på katterna för att visa de framsteg som de gör.

MVH Anna