I går var det nästan lite vårkänslor här hemma i lägenheten, och solen värmde skönt genom förnstret. Pishi har inte velat gå ut på balkongen i vinter, för det har varit för kallt och blött, men när jag öppnade upp igår så var hon snabbt ut och upp på bordet för att spana in småfåglarna i buskarna nedanför. Hon satt där länge och kom bara in för att springa av sig lite vårkänslor som det verkade. (Dvs hon for som en raket genom alla rummen och sedan ut på bordet igen)

Efter ett tag lugnade hon ned sig och kom och lade sig i soffan bredvid mig!! Hon såg så mysig ut så jag var tvungen att knäppa lite kort, viket hon inte verkade uppskatta så väldigt om man kollar in hennes blick.. =)

Pishi gillar att ligga på hyllan bakom soffan, men ibland får man se upp, hon kan förvandlas till ett monster.. Ett gäspande monster.. =)

    Hihi, jag skrattar varje gång jag ser den här bilden... =)

Senaste två veckorna har vi kämpat med att komma nära Watson. Han ligger alltid i sitt trygga tillhåll, så jag har valt att komma och sätta mig bredvid honom. I början fräste han varje gång och kröp ned på andra sidan. Så Martin fick krypa in under sitt skrivbord och försöka komma nära därifrån istället så att Watson kröp in i hålet igen. Efter några dagar slutade han fräsa och låg kvar när jag satte mig ned. Nu har jag testat att lägga en lång pensel i närheten av honom också, så att han vänjer sig med den. Förhoppningen är att vi ska kunna börja klappa honom med den så småningom.

En sak som har gått frammåt sedan vi började med det här är att han har kommit fram när både jag och Martin sitter ned i köket. Än har han inte kommit in, men han sitter och kikar på oss från hallen. Han kommer även in i sovrummet fastän jag är vaken och har lampan tänd. Då hoppar han upp i fönstret och kikar ut, eller busar med Pishi. Sakta men säkert går det frammåt!

/Anna

En liten glädjerapport så här mitt i veckan!!

I morse när jag stod i köket och fixade frukost så ville Pishi som vanligt ha lite uppmärksamhet i form av provsmakning av maten innan jag lägger den i skålen. Trodde jag... Men i dag skedde något fantastiskt istället!!!

Istället för att tassa matbiten ut handen på mig som hon brukar så började hon stryka sig mot handen =)

Fram och tillbaka gick hon, och svansen var spikrak uppåt och hon kuttrade och jamade om vartannat... Jag blev alldeles till mig!

Sedan kom Watson inspankulernades innan jag satt mig ned vid bordet. Han såg att jag stod vid diskhon och han valde ändå att komma in och äta. Antingen var han JÄTTEHUNGRIG eller så insåg han att det inte var så farligt =) Jag hoppas på det senare..

/Anna

I veckan var det dags för den årliga vaccinationen av kissarna. Detta medföljde att vi var tvugna att stoppa in dem i transportburar och åka med dem till kattstallet. För vilken kattägare som hellst låter det nog inte så väldigt märkvärdigt, men alla som har försökt få in en bångstyrig och uppjagad katt i en transportbur vet att det krävs vissa förberedelser. Under åren som gått har vi lärt oss av de misstag som gjorts.

Steg 1:

Se till att alla garderobsdörrar och skåpluckor är ordentligt tillstängda. (lärdomen kommer ifrån den gången vi försökte oss på att fånga in Esmeralda och det slutade med att hon satt fastnaglad på baksidan av våra ytterkläder och vägrade komma ned)

Steg 2:

Stäng till de rum som du inte vill att katten ska smita in i. (tex sovrummet, det är inte lätt att få ut en rädd katt från under en dubbelsäng som är ca 10 cm hög från golvet)

Steg 3:

Ställ ned alla saker som du är rädd kan komma att falla och gå sönder, speciellt i det rum du tänkt fånga in katten i. (detta är endast nödvändigt om katten är en klättrare, som Watson, annars bör du klara dig ganska bra)

Steg 4:

Stäng alltid till en eventuell tvättmaskin. (detta lärde vi oss med Kanebo, hon vägrade komma upp ur den toppmatade tvättmaskinen på flera timmar)

Steg 5:

alt A: Börja med att försöka locka in katten i det rum du har valt. (detta funkade första gången med Pishi, men trots att det var flera månader sedan, så blev hon väldigt misstänksam denna gång)

alt B: Ha en backup-plan. Om katten inte vill in i det utvalda rummet, avled uppmärksamheten och lura in katten i ett annat väl förberett rum. (obs rummet bör ha en dörr, annars kan allt behöva tas om från början)

alt C: Ta det lugnt och föriktigt, men få katten att inse att enda flyktvägen är in i det väl förberedda rummet. Väl inne, stäng dörren med dig själv där inne. (annars kan det komma en katt flygande genom dörrspringan när du själv ska ta dig in)

Steg 6:

Fös/mota/tryck/lyft in katten i buren. (av Mazarin lärde vi oss att en katt kan ha benen otroligt brett isär när den inte vill in i en bur)

Som ni nog förstår så var det Pishi som vi avledde in i ett annat rum. Hon vägrade gå in i badrummet eftersom det stod transportburar där, så köket blev lösningen. Hon är ganska så smart, för väl inne i köket och med oss på varsin sida om köksbordet så insåg hon att det bara var att gå in snällt i buren. Vi blev både förvånade och stolta. 

Watson var lite mer bångstyrig, men väl inne i badrummet så var han hanterlig och Martin fick röra vid honom så att han kunde kunffa in honom utan att behöva lyfta eller tvinga. Det hela gick faktiskt ganska sansat till, jag var mycket stolt över dem båda.

Väl på stallet så fick veterinären kolla på dem och de betedde sig bra båda två. De var nog ganska skärrade men gick snällt över mellan burarna och sa inte ett pip när de fick spruta och avmaskningsmedel..

Ibland tror jag att det är bra för vissa katter att hanteras lite så där emellanåt. När vi kom hem var de uppjagade och sprang direkt och gömde sig, men två dagar senare så kom Watson fram redan innan jag satt mig ned vid frukostbordet, och var inte alls särskilt skrajsen. Förhoppningsvis så insåg de att det hela inte var så farligt och att vi egenligen är snälla..

/Anna

De flesta katter vi har varit jourhem åt har varit vana att alltid slänga i sig maten så fort den hamnar i matskålen. Så är inte fallet med Watson och Pishi. De är vana vid att det alltid står mat framme och de går och äter när de känner för det. Vi har dock lyckats införa något av en matrutin numera, eftersom det är när vi äter som Watson vågar komma fram och visa sig. Då ställer vi matskålarna så att han kommer fram och vi kan se honom. Ingen av dem slukar dock maten, utan de äter lite granna och traskar runt och kommer tillbaka och äter igen. 

En sak som jag har lagt märke till är hur de håller sig till en matskål. Det är inte så att det alltid är den högra som är Watsons eller vice versa, men har de börjat äta ur en skål så fortsätter de på den. Samma sak gäller om de får lite lyxmiddag. Hade det varit Kanebo vs Esmeralda eller Jessie vs Mazarin så hade den andras matskål varit länsad om han/hon inte hade haft sitt huvud ivägen. Men inte med Watson och Pishi. De har ingen stress över det hela (vilket känns bra, Jessie vägde nästan 2 kg mer när han åkte härifrån än när han kom).

Men... det finns alltid ett men... Förra helgen blev det en del tonfisk över efter matlagningen. Jag tänkte att jag inte ville smutsa ned ett par matskålar till så jag la upp allt på en och samma tallrik och tänkte att Watson kommer väl fram när han känner lukten som han brukar... Det hade nog fungerat om jag lagt det i olika skålar, men nu tog det ungefär 30 sekunder, sedan hade Pishi ätit upp alltihopa och när Watson kom fram fanns bara lukten kvar på tallriken. Han såg minst sagt uppgiven ut. You snooze you lose.. =)

Vi har lyckat ta lite bra bilder på Pishi, och när jag säger lyckats som om det vore en bedrift, så är det just det det är. En bedrift. Hon är lite som en vessla, snabb så in i norden och gömmer sig överallt. Men när hon ligger still så går det, tills hon upptäcker solkatten som linsen skapar och flyger iväg för att fånga den... Allt går att leka med.. =)

Ganska bildskön när hon väl är stilla!

/Anna

Denna vecka har kantats av framsteg. Vi har sett Watson leka för sig själv med en leksak, han har lekt med Pishi (vilket ser ganska lustigt ut för han är så stor jämfört med henne, och leker gärna genom att "klappa" henne på huvudet med sina lurviga tassar), och han har fortsatt att leka med oss på morgonen. Eller, tja, han springer inte iväg av rädsla längre..

Men jag har även lyckats fotografera honom. Det tog ett tag, för han gillade inte blixten i början, så han sprang iväg när det började blinka. 

Här är några av de första halvdana korten..

     Tyvärr ingen svans i vädret, men man kan se att han är ganska så lurvig.

Efter ett tag accepterade han ljudet och blixtrarna, så han hoppade upp på klösträdet och spanade ut genom fönstret.

Han är väldigt vacker i profil!

   Lite otäckt var det, men han hade ju skydd av lövverket, så det gick ganska bra i alla fall.

Pishi har, som jag berättat förut, en förkärlek för att busa med garnnystan. Nu är det så, har jag kommit på efter att i veckan kommit hem med en påse nya garn, att det är bara de orörda och fina som hon vill leka med. Jag hade inte mer än ställt ned påsen innan hon var framme och norpade åt sig ett nystan.

Då tänkte jag att det är lika bra att hon får ett litet nystan för sig själv så hon lämnar de fina ifred. Så jag tog en gammal stump och rullade ihop så hon skulle få utlopp för sin leklusta. Men nej, inte då. Den fnös hon bara åt och grävde sig ned bland påsarna i garnkorgen tills hon fick fram ett nytt. Så nu kommer en av mina blivande raggsockor ha en del som är betydligt tufsigare än restan av sockan.. =)

/Anna

Watson kommer fram allt mer på kvällarna, och när jag var hemma och jobbade i fredags så satt han i fönstret och spanade in fåglar som om jag inte ens fanns en stor del av dagen.

På kvällarna går han runt med svansen högt i vädret när Pishi är med, och vilken svans han har. Yvig som en dammvippa och elegant som få. Han är riktigt riktigt vacker. Svansen påminner lite om en ekorrsvans, bara förstorad typ 18 gånger..

Men det som är extra roligt är att han häromdagen var med i frukostleken! Inte med så som i att han kastade sig fram och ville visa vad han kunde, utan mer en liten diskret (men blixtsnabb) rörelse med framkroppen så att han fick tassen över matbiten och kunde äta upp den innan Pishi han dit.   Men han var helt klart med på noterna.

Pishi har blivit så bra på leken att hon fångar bitarna i munnen ibland. Då blir hon så förvånad själv så hon måste fundera på var den tog vägen och om hon ska börja tugga direkt eller spotta ut den först. 

Ibland blir det lite matbitar kvar på golvet som hon inte äter direkt. Då undrar jag om hon lämnar dem med mening, för när vi är klara och jag har ätit klart så plockar jag upp bitarna, och om jag då inte kastar dem en gång till men ute i vardagsrummet så blir det högljudda protester. Det låter som om hon håller en hel liten förklaring till varför det är så viktigt att fortsätta ute i vardagsrummet, och vilka orättvisor jag utsätter henne för om jag inte gör som hon säger. Det är en typ av jamande som jag inte har hört någon katt framföra tidigare. Långt ifrån hennes avgrundsjam hon framför när hon vaknar upp av ljudet på tv:n eller de kurrande läten hon gör när Watson är framme. Numera utsätter hon Martin för samma behandling på kvällen, när det är dags att borsta tänderna. Då ska han tydligen leka med laserpekaren och gör han det inte så får han höra hennes åsikt om det hela. Jag kan bara skratta för det är underbart att hon lärt sig kommunicera. 

/Anna

Just nu tar Watson stora steg frammåt i sin utvecklig! Han kommer fram tidigare på kvällarna och han rör sig runt i lägenheten fastän vi inte sitter still. Idag hittade jag  honom i sängen för första gången. (Han stack därifrån på en gång så klart när jag hade upptäckt honom, men ändå..) När det är vanlig vardagsmorgon så äter han frukost med mig och Pishi. Men trots allt detta så har jag dåligt samvete. Jag har varit borta mycket sista veckan och inte haft tid att umgås med dem så mycket.

Det märks inte så mycket på Watson, men Pishi gillar inte när hon inte får den uppmärkssamhet hon är van vid. Då börjar hon göra saker för att fånga vår uppmärkssamhet. Detta behöver i och för sig inte vara dåligt, för hon var på väg in i badrummet till mig häromdagen och såg väldigt gos-sugen ut. Hon stannade dock på tröskeln och kollade lite skeptiskt på mig.. Hon har börjat ligga på en av köksstolarna för att spana in matlagningen, och för att se om det kan komma en liten smakbit åt hennes håll. Ibland kommer hon till och med fram och nosar på handen fastän det uppenbart inte finns någon mat att få.

Men ibland gör hon saker som hon vet att hon inte får också, som att hoppa upp på köksbänken eller krafsa runt bland bladen som ligger i benjaminfikusens kruka. Vi behöver inte en damsugare, vi behöver en lövblås..

Jag har lite svårt att skälla på henne dock.. Som sagt - dåligt samvete..

/Anna

Nu börjar det släppa. I tisdags när jag och Pishi lekte på sedvanligt sätt under frukosten så märkte jag att hon blev distraherad av att Watson var ute och gick i vardagsrummet. Han brukar ju annars bara ligga på sin plats i hyllan när jag är hemma. Efter ett tag började Pishi svansa runt mer och mer ute i hallen och glömde nästan av leken. Tillslut så såg jag ett grått lurvigt ansikte kika fram runt köksdörren. Han satt kvar ett tag fastän jag pratade med honom. Sen i onsdags hände samma sak, men han satt kvar ytterligare lite längre. 

Men i torsdags!!!! Då kom han smygandes in över tröskeln och ända fram till matskålarna. Tro mig när jag säger att så stilla har nog ingen sett mig sitta i hela mitt liv. Till slut fann jag mig och insåg att jag måste ju för tusan få äta upp frukosten, så jag började försiktigt skramla lite med filmjölkstallriken. Watson kikade upp på mig och såg lite förskräckt ut men fortsatte sedan att äta i lugn och ro. Så jag slappnade av och vi delade en lugn stund tillsammans vid frukostbordet =)

Pishi höll sig i bakgrunden medan allt detta hände. Jag vet inte varför, men hon kanske ville låta Watson vara i fred. Hur som hellst så funkade det i alla fall!!

Watson kommer fram mer och mer på kvällarna nu. Han sitter och äter upp maten vi ställt fram bredvid soffbordet och han har inga problem att smyga runt så länge vi sitter still. Pishi blir alldeles till sig när han kommer fram. Jag har sett henne lägga sig på honom vid flera tillfällen, en övning han verkar ta med ro tills det blir för intensivt och han smäller ifrån. Ibland på dagarna har jag fått rapporter om att de ligger på golvet och slickar varandra och är så söta så.. Det skulle jag vilja se nån dag...

Pishi gör framsteg även hon. Det börjar närma sig den dagen då hon kommer stryka sig mot mina ben innan frukosten serveras. Hitills så svansar hon bara runt och knorrar sött och är framme och nosar på de matbitar jag erbjuder ur handen. Men jag märker att hon kommer närmare och närmare, för nu i veckan kunde jag nudda svansen på henne när hon slank förbi!

I går var vi på Kattstallet för att hämta en del saker, och passade på att hälsa på Esmeralda. Hon fräste först men det gick bra att klappa henne om vi var försiktiga. Det märks att hon inte trivs så bra på stallet, för hon var alldeles sträv i pälsen och såg väldigt olycklig ut. Men personalen där sa att hon numera i alla fall rörde sig mellan burarna och låg och vilade på olika ställen och inte bara i sin bur. Det är så synd att hon inte visar vilken kelig och social missa hon är, för hos oss kunde hon inte få nog av klapp ibland. Vi kom ju inte så långt som till att lyfta och bära, men det skulle nog gå ganska snabbt för henne att bli helt social om hon bara fick komma till en lugn hemmamiljö.

Det som kändes så bra dock var att Kanebo inte var kvar på stallet längre!!! Jag hoppas så att hon vågar slappna av i sitt nya hem och visa vilken härlig personlighet hon har!!

/Anna